Summa sidvisningar

lördag 24 september 2016

En överblommad ros och avgnagda ben


Ett kort men häftigt regnväder drog förbi under gårdagskvällen. Inte mycket för att fylla upp den torra marken och Glan. Det behövs mer än så om det ska ge några tydliga resultat.
I vår trädgård gör rosorna några tappra försök att slå ut sina knoppar. Busken med sina doftande rosor har lyckats pressa fram den absolut sista blomman. I går var den vackert utslagen där den i sin tragiska ensamhet prydde sin kvist. Idag har den fallit ihop och innan kvällen ligger kronbladen på marken.

Jag följde med småtvillingarna, deras storasyster och mamma till stallet under gårdagseftermiddagen. Tog hand om ledarhunden, såg till att han inte åt hästbajs och höll sig i skinnet i största allmänhet.
Barnen ropade upphetsat på mig. De satt nedhukade över något som föreföll spännande.
Det visade sig vara benrester efter vad de upplysningsvis påstod var efter en död hjort. Vad de grundade detta på vet jag inte men det var onekligen ett spännande fynd.

Under en kyrka i Bulgarien har det också hittats benrester. Forskare tror att de härrör sig från Johannes döparen. Tyvärr har huvudet avlägsnats från kroppen och lär visst befinna sig i Damaskus medan högra handen är utspridd lite var stans i världen. Det är inte lätt att vara forskare. Då är den enklare med benrester i Vånga som tros komma från en hjort.

Som barn var jag ofta med min pappa på hans jobb som virkesmätare. Långa dagar i skogen där jag gjorde egna strövtåg. Med förkärlek för gamla benrester plockade jag fickorna fulla med det jag hittade. Hemkommen placerade jag de vita av djur avgnagda benen i lådor och askar.
För att låta mina klasskamrater och vår lärarinna ta del av fynden tog jag stundom med benen till skolan för att visa upp dem. Lärarinnans intresse för fynden var dock svalt. För att inte säga mycket svalt. Benresterna hamnade omgående i soppåsen och jag ombads genast att omsorgsfullt tvätta händerna.
Tankarna fördes till min barndoms benletande när jag såg flickornas ivrigt diskutera benen som låg halvt dolt under vissna grästuvor. De bad mig att fotografera fynden för att senare visa morfar.

Min lärarinna var enligt idag mitt tycke mycket opedagogisk. Varför invigde hon inte oss barn i skelettdelarnas ursprung? Plockade fram de stora hårda skolplanscherna ur materialförrådet och lät oss studera djurens anatomi. Låta oss lägga undan pennor och läseböcker för en stund och göra ett litet spännande projekt kring benhögarna.
Istället lät hon mig framstå som äcklig och en ytterst besvärande liten elev. Antagligen var det hennes eget äckel över avgnagda ben som låg till grund för hennes agerande eller så ingick det helt enkelt inte i läroplanen.

Nu står maken och jag i beredskap att åka till Söderköping. Den pittoreska småstaden som hade sin storhetstid under 1200-talet. Med all säkerhet finns det gamla ben under gågatorna där flanörerna i sakta mak strosar fram.
Vi ska uppleva gamla minnen och fika på Jannes hembageri. Det kommer att bli ett äventyr i sig så här en helt vanlig lördag i september.