Summa sidvisningar

tisdag 29 juli 2014

Äventyrlig hundpromenad och en borttappad skogsstig


Min vana trogen går jag en rejäl morgonpromenad med vår lånehund, så även i går morse. Vår vanliga promenadslinga är lagom lång, trevlig och lugn. Dock stördes lugnet när jag på avstånd fick se en väldigt stor svart hund utan hundförare. Jag stannade upp och såg hur den sprang förvirrat bland timmerbilar, personbilar och bussar på Skärblackavägen. Efter en stund lufsade den bort mot ICA och jag ansåg faran avblåst så vi fortsatte vår trivsamma vandring i den svala morgonluften. Då, med fasa ser jag hur den stora svarta hunden vänt färdriktning och är på väg rakt mot oss. Adrenalinet började pumpa och jag skrek till vår lånehund: "Spring, spring så fort du bara kan!" Hon tittade oförstående på mig.
"Spring, det är för ditt eget bästa, du tillhör den rasen av hundar som får ovett om något händer, oavsett vems felet är så spring nu är du snäll, du får godis sen" uppmanade jag vår lånehund som fick fart på benen.

Vi kom fram till en gård, jag rusade upp på kökstrappan med lånehunden i släptåg, bakade på dörren och hoppades att husägaren var uppstigen. Vilken han förmodligen inte var eftersom det var dödstyst bakom dörren.
En bil stod parkerad en bit från huset, jag slet i bildörrens handtag med insikten att den bästa platsen för en hund i trängt läge är instängd i en bil. Oavsett vems bilen är.  Bilen var låst, obevekligen.

Då ser jag den stora svarta. Gården är utrustad med en liten odling av fjäderfä för husbehov och den stora svarta verkade mer intresserad av hönornas utgifter i form av gödsel än av oss. Jag smög så tyst jag kunde genom syrenbersån och fortsatte sedan språngmarschen till en bekant som bor lite längre bort. Han stod och tvättade bilen när vi kom, stannade mitt i den svepande rörelsen med svampen mot lacken och såg förvånat upp på oss.

Då, i tryggheten hos vår bekant ringde jag min make som kom och hämtade mig och vår gemensamma lånehund.

I morse duschade jag och tog på mig lite fina kläder. Det var dags för ett besök på stadens gator. Men först morgonpromenaden.

Efter några hundra meter kom jag på att jag ville överraska vår lånehund med en liten skogspromenad. Jag visste att stigen i början av skogen leder hem till oss, det vill säga min make vet det eftersom det händer att vi går den slingan, utan lånehund. Nu var dock inte maken med så jag fick lita på mitt eget omdöme.
I vita byxor som slutar rätt högt upp på vaden och sandaler trädde vi in i skogen. Det gick bra i början men sedan var stigen som bortblåst. Sten, stockar, högt gräs, stubbar och genar åt vilket håll jag än tittade. Lånehunden tyckte ändå att det var ganska trevligt och tog täten. Rädslan för ormar, fästingar, jordgetingar och en och annan vild gris började ta form. Det stacks och kliade, mest över allt, men lånehunden drog mig på släp, stark och frisk som hon är. Att jag hade problem med skogsvandring i otillgänglig terräng iförd sandaler tog hon ingen större hänsyn till så jag snubblade vidare så fort det var möjligt.

Till sist kände jag vanmakt för jag visste inte vart vi befann oss. Lånehunden började också krokna i värmen och jag misstänkte starkt att hon kanske höll på att få ett astmaanfall. Det lät i alla fall som det.
När vi kom fram till en enormt björnbärsbuske ville lånehunden inte längre ligga i täten utan ansåg att jag skulle bana väg åt oss båda.
Björnbärsrevorna fångade in mig, de vassa taggarna rev upp mina armar och de nakna fötterna i sandalerna, ämnade för stadspromenad.
Högtidligt lovade jag vår lånehund att aldrig mer utsätta henne för något liknade, bara vi tog oss hem och hon såg med tacksamhet på mig med sina bruna ögon.

Det bar mig emot, ville inte ännu en gång telefonera hem till maken för assistans så vi fortsatte tappert framåt och kom till sista ut på kända vägar.

Svettig, blodig och med bankande hjärta klev vi in på egen tomt och i morgon går vi nog bara en liten sväng runt vårt lugna stugområde.