Summa sidvisningar

söndag 13 september 2015

Ett galet hus och en vänlig yngling


Det är något speciellt med söndagar. Har jag alltid tyckt. En dag att vilsamt glida runt på. Dagen innan en ny vecka med allt vad det innebär tar vid.
Nu för tiden har jag inget inrutat schema som startar på måndagar utan varje ny dag bär med sig något nytt och händelserikt, helt oplanerat. För det mesta oplanerat.

I morse beslutade vi oss för att åka ut i det östgötska landskapet. En icke oplanerad resa även om det inte ingick i planen att resan skulle gå av stapeln just idag.
Resans mål var ett gammalt nedlagt mentalsjukhus. En byggnad jag läst mycket om. Helt osannolika historier som jag inte kan bedöma om de är skrönor eller ej.

En del jordnära efterforskningar har jag tidigare gjort. Hos Hugo på Lantmäteriet bland annat. Med skräckblandad förtjusning sökte han i sina arkiv, även han hade hört historier omkring sjukhuset.

Det visar sig att en ryss numera är inblandad i fastigheten. Jag har försökt nå denne ryss som enligt Hugo är usel på engelska. Telefonnumret ledde till en annan ryss som på knagglig engelska gav mig ett nytt telefonnummer vilket enligt säkra källor skulle gå till den förste ryssens hustru. När jag slog den enormt långa sifferkombinationen möttes jag endast av musik som leder tankarna till en skum verksamhet där nakna damer är inblandade. Kanske har jag fördomar men jag knäppte omgående bort samtalet. Därefter slutade jag leta efter ryssen.

Innan vi begav oss av på vår resa mejlade jag till min chefredaktör och meddelade att det gamla nedlagda mentalsjukhuset idag skulle få påhälsning av mig och maken. Hon gjorde precis som Hugo på Lantmäteriet. Manade om försiktighet.

Väl framme fick jag nerver. Stannade på behörigt avstånd och fångade upp en yngling som visade sig bo strax intill den mäktiga och tomma byggnaden som enligt utsago hyst mentalt sjuka människor samt dess för innan fungerat som uppfostringsanstalt för vanartiga gossar.

Även ynglingen manade till försiktighet. Då började mitt mod att svikta. För ett ögonblick tänkte jag be honom följa med, som en slags beskyddare. Han var begåvad med en imponerande muskelmassa och såg ganska respektingivande ut.
Jag sneglade på maken som såg lugn och samlad ut. Som alltid. Han är min trygghet och kan med all säkerhet skydda mig mot framrusande ryssar. Det är min fasta övertygelse så vi körde upp framför huset där fönstren gapade svarta och tomma. Som ihåliga ögon stirrade fönstren mot oss. Jag zoomade in med kameran och bad en stilla bön om att ingen skugga skulle röra sig bakom de svarta fönsterglasen.

Inget hände mer än att det knastrade av sönderslagna rutor under våra skosulor. Ingen ryss eller bulvaner som satts ut för bevakning. Allt var tyst och stilla. Inga spår av vanartiga gossar eller mentalt sjuka människor syntes. Även om jag läst att vissa av byggnadens rum ska vara nedsmetade av blod och kvarvarande tvångströjor är upphängda som ett monument över galenskapen.

Det finns söndagsutflykter och det finns söndagsutflykter. Det här var bland de märkligaste jag gjort.

Avslutningsvis blev det en god lunch i Motala och ett nostalgiskt besök på Motormuseet samt gofika i Borensberg. Chefredaktören har fått ett lugnande mejl och min nyfunne vän ynglingen har lagt till mig som sin vän på Facebook där jag meddelat honom att fotograferingen avlöpte utan några vedergällningsåtgärder.

Nu återstår endast resten av denna resa. Att få ihop så pass mycket stoft att jag kan sätta ihop en artikel om det öde och smått kusliga sjukhuset. Den vänliga och muskelstarke ynglingen har haft vänligheten att förära mig en hel radda med kontakter. Kanske någon av dessa vet och kan berätta den sanna historien om Boda mentalsjukhus för mig.