torsdag 31 maj 2018

Bedårande skönhet och ett oförklarligt fenomen


Det klagas på värmen. Människan är benägen att ständigt klaga. I juni, då lågtrycket stärkt sin position och det regnar ihållande från en mörkgrå himmel tar nästa klagovisa vid. Då är det helt plötsligt för kallt och blött. Sverige är ett riktigt skitland sommartid. Tacka vet jag Thailand, Turkiet, Grekland och Spanien. Dit vallfärdar många medan vi andra som väljer att stanna hemma går omkring i regnkappa, sydväst och gummistövlar. Och känner oss lika mörka inombords som den himlen visar upp. Suckar över skitlandet Sverige där det alltid regnar sommartid.

Själv njuter jag av värmen. Den driver på blomningen (som så snart midsommar passerat är överspelad) och vi som har tillgång till sommarvatten direkt från Glan kan hålla blomningen i gång och gräsmattorna gröna.
Många av våra blommor väcker varje blomningstid minnen. Som vår pion, den har följt med oss i över trettio års tid. Snällt och lydigt har den gjort sig hemmastadd och blommat rikligt vart än vi flyttat.

När vi första gången stiftade bekantskap med denna röda skönhet växte den tätt intill en fallfärdig stentrappa. Till synes bortglömd av världen. Pionen ingick i det gårdsförvärv vi gjorde av två bröder som var barnfödda på gården. Bröderna vandrade mellan ladugården och mangårdsbyggnaden, dag ut och dag in. Till en dag då orken tog slut och vi blev gården nya ägare. Bröderna var ogifta och lite säregna. Den ene av dem hade ett blått och ett brunt öga. Ett originellt och svårförklarligt fenomen. Hygienen sköttes på lördagar och julgranen kastade ut ur finrummet den dag då det var dags att hugga en ny.
Eftersom vi inte hade för avsikt att flytta in i huset då brödernas flyttlass lämnat gårdsplanen grävde vi upp pionen och flyttade hem den till vårt. Ett flytt på några hundra meter genvägen tvärs över åkrarna.

Efter några år blev pionen liksom vi östgötar. Den grävdes upp och grävdes ner, denna gång i rabatten intill mangårdsbyggnaden på gården vi köpt på Vikbolandet. Det skulle dröja fjorton år innan det blev dags för en ny flytt. Till Kolmården, närmare bestämt Sandviken. Ett kort mellanspel innan det åter var dags att ta fram spaden. En ny boplats väntade.
Nu, snart trettio år senare har jag lovat vår pion att den för evigt ska få stå på den plats där den under tio års tid rotat sig ordentligt.

Det händer att maken och jag står framför den röda pionen. Sida vid sida står vi där och beundrar den.
"Nybäckspionen", säger vi till varandra. Att fortsätta meningen är överflödigt. Vi bär på en och samma känsla, maken och jag. En känsla som inte behöver uttalas i ord.