Summa sidvisningar

måndag 29 september 2014

Herr von Trapp och en röd schäslong



Familjen von Trapp är i stan. Den strame, militäriska sjubarnspappan och den gladlynta nunnan ska stå på Östgötateaterns scen fram till januari nästa år då de packar ihop sitt bohag och ger sig iväg till grannkommunen.

Idag var pressen samlade för pressläggning inför premiären. Jag var först i teatersalen och jag satte mig allra längst fram. Räknade stolarna i raden så jag kunde välja ut den mittersta. Där har jag aldrig tidigare suttit under någon föreställning. Tänkte att det är bäst att passa på, gratisplats dessutom.
Från orkesterdiket stack en del av kapellmästarens huvud upp och jag frestades att sätta dit handen och rufsa om honom i håret. Bara för att jag kunde. Men jag vågade inte.
Övriga journalister gjorde precis som i kyrkan, de satte sig några bänkrader längre bort från scenen. Vissa vet att föra sig på allmänna platser.....

Presentation och så ett smakprov ur föreställningen. Von Trapp visslade hårt i sin visselpipa. Barnen kom marscherande och nunnan Maria såg förfärad ut innan hon brast ut i vacker sång tillsammans med alla barn. Orkestern spelade och jag njöt av hela skådespelet. Gratis dessutom, även om det var en smula kort. Skulle velat höra och se mer när jag ändå var på plats. Längst fram dessutom.

Så var det dags för pressen att hugga sig en skådespelare. Jag valde ut herr von Trapp. Eftersom jag satt längst fram fick jag den möjligheten. Jag som inte har folkvett och sätter mig längre bak.

Den röda schäslongen tyckte jag passade bra. Sitta nära den respektingivande pappan på röd sammet.
Men där skulle barnen sitta och bli filmade av tv så vi fick nöja oss med den bakomvarande trappan som även den ingick i rekvisitan.

Jag steg upp på Östgötateaterns scengolv. Det kändes högtidligt på något sätt. Lite som helig mark. Ett golv endast ämnat åt skådespelare med aktning och kompetens. Passade på att blicka ut över salongen. Den var tom så när som på en eftersläntrande tv-journalist från Östnytt.
Så kändes det alltså att stå på scen. Jag vinkade lite åt  publiken som inte fanns och hoppades att ingen annan såg. Bara för att känna hur det kändes.

Herr von Trapp väntade otåligt med svettig överläpp. Hans gröna kavaj av vadmal såg varm och obekväm ut. "Arbetskläder är sällan bekväma" tänkte jag.

Så satt vi där von Trapp och jag. Jag höll inspelningsapparaten mot honom och han berättade om en man som egentligen var fredligt sinnad. Att han inte visste bättre hur han som sörjande änkling skulle sköta sina barn än att blåsa på dem med visselpipa. Han berättade om sin styrka gentemot Hitler och om kärleken till Maria. Han skrapade hål på det hårda skalet och bilden av en mjuk man med mycket mod kom fram.

 Innan vi skildes åt fick jag en kram.
Under den gröna tjocka kavajen känner jag skådespelaren mycket väl. Nu var han dock i en annan miljö och som en annan person och för ett ögonblick kände jag mig som Maria.

Jag mötte journalisten från en annan tidning när jag gick. Hon såg glad ut och tyckte det här var bättre än att skriva om en gummiverkstad i Österbymo. Motorintresset hos henne var lika med noll hann hon säga innan jag nickade instämmande och stängde dörren till Östgötateatern och familjen Trapp.