Summa sidvisningar

tisdag 17 september 2013

En resa genom minnen



Att få ta fram resväskor och packa ner behövligheter är så festligt. Resans mål hägrar och jag får lyckokänningar. Lite miljöombyte piggar upp och när jag står på trappan framför vår dörr och kliver tillbaka in i det hemkära är det lite som en nystart i vardagen. Det är nog det som är huvudsyftet med att resa bort.

Snart tar vi fram våra väskor och packar. Vi ska träffa några av dem som står nära våra hjärtan och få vara tillsammans några dagar.
Men vi ska även ta farväl av en person som nått sitt slutmål och klivit av vid livets slutstation. Hon har levt ett rikt liv, fått följa sina söners uppväxt, ta mot nya generationer och jag tror att i hennes backspegel finns många ljusa stunder att se tillbaka på.

Goda vänners dörr kommer också att öppnas för oss och det blir lite som att komma tillbaka till dåtiden. Trakter som en gång var hemma för oss men som vi för många år sedan lämnade för att ge plats för något nytt. Vi kommer att passera det lilla torp vi tillsammans byggde upp precis som vi ville ha det, där små barn tog sina första steg och goda minnen finns samlade. Det kommer att svida till lite i hjärteroten och en snabb känsla om en önskan av en tidsförflyttning bakåt kommer att falla över oss. Som alltid då vi passerar Nybäck.

Av praktiska skäl och brist på järnväg till en del av platserna  vi ska besöka kommer vi att färdas i vår bil.
Annars är tåg ett trevligt kommunikationsmedel och det är ju bra för miljön också.
Som barn åkte min mamma (som alltid haft en inneboende rädsla att själv framföra motorfordon och därmed förblivit körkortslös) och jag ofta tåg. Kupén var trång och instängd. Vi fick sitta bakom skjutdörren som konduktören vant öppnade när det var dags att klippa biljetten. Barn fick en egen biljett, den var hård och tjock och gratis. Men för ordningen och glädjen skull delade SJ ut dessa barnbiljetter.
Jag blev ofta törstig under våra resor, mest för att själv få gå ut i korridoren och vinglande ta mig fram till vattenreservoaren, dra ut den veckade vaxartade muggen och tappa upp den ljumma drycken.
Så blev det toalettbesök. Det var den mest spännande upplevelsen under hela resan. Lyfta på locket, kika ner i hålet där syllarna passerade revy i rasande fart. Ett svagt vinddrag virvlade upp på den bara rumpan så släppte spänningen i alla bemärkelser och locket fälldes ner.
En gång tömde jag med stor hängivelse hela behållaren med torkhanddukar tillverkat av papper. Släppte ner dem en och en och såg dem försvinna ner i hålet för att fladdra iväg av tågets vinddrag och drapera den intilliggande skogen. Nu är det slutna tankar för våra behov och barn kan endast uppleva spänningen genom att höra ljudet då naturligt avfall pressas ner i tanken vid toalettbesöken på tåg. Resans tidsfördriv är iPad och mp3 samt eventuellt en lättare och dyr förtäring i restaurangvagnen.

Väskorna står väntande ute i förrådet, när det är dags packas de in i bilen och vår resa kan börja. Vår vana trogen då vi kör mot Värmland gör vi ett stopp i Pålsboda för att äta något gott bakverk i det lilla konditoriet.