Summa sidvisningar

tisdag 31 juli 2018

En delad halvliter och ett meningslöst hot


Vårt fågelbad är torrlagt. Då och då häller vi ner en skvätt vatten av omsorg. Även småfåglar känner törst. Gårdagens regnväder gick i det närmaste förbi oss. Ett par skurar som endast orsakade växthuskänsla istället för en välbehövlig rotblöta.
Jag passade på att baka bullar. Insikten över mitt ologiska tänkande smög sig på i takt med att bullarna gräddades. När sista plåten togs ur ugnen trodde jag för ett ögonblick att jag helt tappat förståndet. Var helt enkelt inte snäll mot mig själv, dock hör kanelbullar och hemmagjord vinbärssaft sommaren till.

Ännu råder totalt eldningsförbud i Östergötland. Grillälskarna finner sig i förbudet, dricker sin öl framför ugnsluckan medan köttbiten bereder sig under den röda grillspiralen. En nödlösning i väntan på att förbudet hävs. Vi andra som inte är hängivna grillare kan ännu ett tag njuta av svaga brisar vilka inte innehåller doften av bränt kött.

Själv är jag ingen glassälskare av stora mått mätt. Dock har jag denna sommar ätit mer glass än jag gjort under hela min pågående livstid.
Mina glassminnen som barn är beströdda med ångest istället för färgglatt strössel och chokladsås.
I mitt föräldrahem hade vi sällan glass. Mycket beroende på att hushållets enda barn inte var förtjust i GB:s förädlade mejeriprodukt. Mina kamraters ömma mödrar köpte däremot halvliterspaket med glass som förvarades i kylskåpens isiga små fack ämnade för frysvaror. Dessa halvliterspaket delades med vass kniv på mitten och vi blev tilldelade var sin halva samt tillhörande äggsked. För mig utvecklades dessa tillfällen till en långdragen pina allt medan glassen smälte och sipprade ur pappersförpackningen. Ty hur kunde jag neka ta emot det som alla ungar borde älska? Antagligen hade mitt avsägande av glass mottagits med förvåning och bestörtning. Det var i alla fall det jag i min barnsliga naivitet trodde.

Eller som den gången då jag fick följa med en kamrat till deras sommarstuga. Kamratens snälla pappa överraskade oss med var sin Top Hat för en kostnad av 1 kr/st. Meningen var att vi i bilens baksäte skulle svalka oss med glass allt medan pappan fryntligt rattade bilen på krokiga vägar. Först av allt bet jag av av den ännu frasiga strutens nederst spets. Därefter tog åksjukan vid. Jag svalde tappert spyorna medan glassen rann i strida strömmar. Nedför mina barnahänder, vidare längst underarmarna och landade därefter i bilens säte.
Min kamrat upptäckte till sist min belägenhet och påkallade pappans hjälp. Med skammens röda rosor blossande på mina kinder stod jag vid dikesrenen och kräktes. Strutglassen, ja den kastade pappan så långt han kunde in i det intilliggande skogspartiet. Med ett löfte att aldrig mer köpa glass för 1 krona till dotterns kamrat. Ett löfte jag inte förknippade med något hot, jag kände enkom en stor tacksamhet mot pappan.