En kränkande handling och en skrämmande uppsyn

 Jag är upprörd. Ledsen. Med ett mammahjärtat som värker och blöder. Försätts tillbaka i tiden när vår dotter var barn och skulle börja skolan. Föräldrar som å det grövsta motsatte sig att ett barn med synnedsättning skulle gå i samma klass som deras fullt seende barn. Som ansåg att detta icke fullt seende barn skulle förpassas till en institution där alla var lika. Att ha en klasskamrat med synnedsättning ansåg dessa föräldrar skulle hämma deras perfekt seende barn.

Nu är vårt barn vuxen, mamma till tre flickor, har villa och trädgård. Hon är högutbildad och arbetar sedan tretton år tillbaka som präst. Uppskattad av församlingsmedlemmar, kollegor och de hon i yrket möter i både glädje och sorg.

Men igår mötte hon på patrull. Sorgehuset hon kontaktade ville inte ha en präst som inte ser tillbaka in i deras ögon. Beskedet gavs via telefon när vår dotter ringde den dödes make. Utan någon som helst fysisk kontakt där vår dotter hade möjligheten att visa vad hon går för. Att allt inte hänger på en fullgod syn. Nu var det upp till Svenska kyrkan och församlingen att ordna detta, se till att den som förrättar begravningen inte har någon form av missbildning. För det var ju exakt det den anhörige menade. Du är missbildad så dig vill vi inte ha. Även om den anhörige inte i ord använde sig av detta kränkande uttal så var kränkningen ändå ett faktum.

Det känns mörkt och dyster. Och med ett värkande hjärta förstår jag hur vår dotter känner sig. Just nu mildrar nog inga värmande ord hennes känsla över det inträffande. Någon sa till tröst att anhöriga må hända tänker att när de köper en tjänst i samband med begravning då vill de ha det som de vill. Men tillade att de anhöriga inte får chans till utveckling genom ett möte med prästen i fråga. Och att bördan bör läggas tillbaka på anhöriga.

 Av egen erfarenhet vet jag att begravningar är känsligt. Här kan de utanför sorgehuset som med sina olika professioner ska se till att begravningen genomförs på ett minnesvärt, etiskt och korrekt sätt inte hårdhänt sätta gränser. Sorg har förmåga att skapa irrationellt beteende. Det måste alla ha förståelse för och ta emot hur illa det än verkar.

Det mest makabra jag upplevt under mina nästan tjugo år som begravningsentreprenör var när en familj vägrade att betala för den genomförda begravningen. Jag fick skarp kritik av anhöriga hur illa jag skött hanteringen av en avliden älskad makes och fars sista resa. Jag blev förkrossad. Rannsakade mig själv i ett försök att komma fram till vad som brustit. Hade en dialog med den avlidnes dotter som ansåg att jag förstört allt för hennes mamma, en sörjande änka som hade det svårt nog när hennes make dött och begravts utan att jag nödvändigtvis måste förvärra tillståndet av outsägligt sorg och saknad.

Jag ställde frågor för att få svar på vad som egentligen gått fel. Nja inget var egentligen fel utfört, felet var att jag som begravningsentreprenör var så förfärligt ful. Till och med så ful att änkan fick en svår chock när hon stödd av starka armar trädde in i kapellet för att ta farväl av sin make och fick se mitt anskrämliga anlete.  Hon trodde först att det var en städerska som gått vilse och hamnat bredvid maken kista. Och det är ju allmänt känt att städerskor inte är några vackra uppenbarelser. 

Jag förklarade att det är så här jag ser ut och att hur jag blivit skapt kan jag näppeligen inte be om ursäkt för till skillnad mot dåligt uppförande eller dåligt utfört arbete. Där finns tack och lov en chans till förbättring. Så tyvärr måste de beställda tjänsterna för begravningen betalas trots att begravningsentreprenören inte är någon skönhet. Vilket de borde ha upptäckt när vi träffades första gången på begravningsbyrån men då verkade mitt utseende inte ha någon större betydelse. Insikten kom först när begravningsräkningen skulle betalas. 

Ett efterlängtat vårtecken och lusten att döda

 Jag blir lika lycksalig varje år när den kommer. Sädesärlan. Då vet vi alla att nu är det vår på riktigt. 

Sittande på hustak, vippa med den långa stjärten och ropa sitt ”tzilitt” eller springa över gräsmattan ger mig glädjefnatt.

Latinska namnet, Motacilla Alba Alba, lär betyda ”den vita som vippar med stjärten”. 

Boplatsen verkar ha ringa betydelse. Så länge det finns tak över huvudet och skydd åt äggen och till sist ungarna. Hos oss brukar sädesärlorna bygga bo under takplåten. Jag förundras. Blir det inte stekta ägg av hettan som bildas då solen obarmhärtigt gassar mot plåten? Tydligen inte för fåglarna återkommer varje år och trippar fram och tillbaka på taknocken innan de försvinner in till sina bon och börjar den årliga förökningen.

Jag blev lika glad i år som alla andra år vid den första sädesärlan ankomst. Jag avstår dock att föra anteckningar över vilket datum detta sker, till skillnad mot många andra. 

Nu börjar däremot mina djupa känslor för den svartvita fågeln svalna. Istället har en hatisk känsla uppstått. En lust att få nacka den lilla späda halsen med mina bara händer.

Obarmhärtigt grymt kan tyckas men en av dessa fåglar går mig på nerverna. 

En morgon för cirka två veckor sedan satt denna fågel utanför vår altandörr. Den stirrade in på oss när vi åt frukost. Jag blev exalterad. Så näpen och söt!

Plötsligt gjorde den ett skutt och slog emot glasrutan. Så förfärligt, och vad menade den? Ville den in till oss och få sig en brödbit?

Detta blev början till det elände vi nu står inför. Från morgon till kväll flyger fågeln mot altandörren. Vår  första teori var att den inte såg glasrutan, en missbedömning helt enkelt. Nu har vi ändrat vår uppfattning. Den tror att spegelbilden är den som ska medverka i fortplantningen. När inte känslorna blir besvarade har  vår mest älskade fågel fullständigt tappat besinningen. Och vad gör den kärlekskranke då? Jo försöker väcka den andres åtrå genom utfodring. Så nu plockar den galna sädesärlan insekter av allehanda slag och fullkomligt mosar krypen mot fönsterrutan i hopp om att få känslorna besvarade. Det enda som händer är att den lämnar efter sig en kletig massa. 

Vi har vidtagit åtgärder för att få stopp på det hela. Men inget tycks hjälpa. Därmed väcks min aggressivitet mot fågeln. Jag fullständigt hatar den! Samtidigt som den beter sig oacceptabelt skiter den på plats och ställe. Så idag har jag ägnat mig åt fönster -och altantvätt för nu mäktar jag inte längre med att se ut genom ett fönster nersmort med massakrerade insekter och altangolvet full av fågelskit.

Jag är bedrövad och känner stor skam över att hata och önska livet ur en fågel som kommer med våren. 

Franska konditorivaror och en oväntad flirt

 Hade ett bokat ärende i Norrköping under gårdagens eftermiddag. I mitt sällskap var stortvillingarna. När vi skred till handling visade det sig att det uppstått ett missförstånd gällande den bokade tiden. Ja rent utav självaste dagen. Det inbokade ärendet är idag men allt går att ordna så det som bokats in till idag ägde ändå rum igår.

Dock krävdes franska konditorivaror fyllda med choklad och tropisk dryck i tetra som intogs med hjälp av periskopsugrör tillverkade av papp innan ärendet kunde komma igång. 

När en farmor tar med sina barnbarn på hastigt påkommen utomhusfika som ska vara avklarad på en halvtimma finnes icke tid för uppsökande av en lummig park. Vi nöjde oss med en skamfilad och nött sittbänk i ett av Norrköpings industrilandskap. Då menar jag inte det fina industrilandskapet dit turister och inhemska flanörer vistas för att ta en selfie i omgivningens välbevarade och historiska miljöer. Området vi befann oss i är ganska sunkigt och efter det att södra industrispåret lagts ner för att ge plats åt lyxiga byggnationer i inre hamnen och den omskrivna Ostlänken är den forna industriella verksamheten ett minne blott. Dock är ett och annat företag aktivt och vi satt och lyssnade på tillverkningsbuller som trängde ut genom teglade väggar. Mumsade på de franska bakverken fyllda med choklad och låtsades att vi var turister i ett annat land.

Plötsligt stannade en skåpbil och en man bärande på en blå sopsäck klev ut från förarsidan. Han skulle tömma den smått antika och robusta papperskorgen som var placerad bredvid bänken vi uppehöll oss på.

Blå sopsäckar måste det vara. Inte svarta för då går allt åt helvete, förklarade mannen. 

Vi nickade men förstod inte skillnaden på blått och svart. 

Sen följde en omfattande förvisning hur en antik och robust papperskorg ska tömmas. Vi tittade och lyssnade uppmärksamt. För att få ur innehållet krävdes en speciell nyckel och med en smäll for bottenluckan upp och eftersom sopsäcken var blå gick inget åt helvete.

Så där, nu kan ni det här, sa mannen till barnen och mig erbjöd han en anställning. Jag tackade artigt nej med förvändning att jag är pensionär sedan några år tillbaka. Barnen satt tysta och stilla med smulor av de franska bakverken på sina tröjor. 

Mannen var envis, frågade hur många år jag hittills levt och jag gav honom valda delar av mitt personnummer. 

Du skojar med mig, det kan inte vara möjligt! Det kunde jag då aldrig tro, du ser mycket yngre ut än jag.

Sa han och tillade att han gillar hårdrock. Och även dödsmetall. Och att okända människor brukar ta miste på honom och en mycket känd hårdrockare verksam i och utanför vårt land. Sedan satte han sig i sin arbetsbil och for iväg till nästa papperskorg. Kanske med förhoppning om att stöta på en annan dam som inte visade sig vara en pensionär och som villigt tömmer papperskorgars innehåll i blå sopsäckar tillsammans med honom. 

Men farmor, sopgubben flörtade med dig, sa det ena barnbarnet. 

Du byter väl inte ut farfar mot sopgubben, sa det andra barnbarnet. 

Lite smickrade över att jag fortfarande inbjuder till en flirt är jag allt. Och nej, jag byter inte ut farfar mot någon, svarade jag våra barnbarn. 

När vi åkte hem kände vi oss nöjda med att lämna staden bakom oss och få komma hem till Skärblacka och alla vitsippor som nu blommar för fullt. Och så klart hem till farfar som väntade på farmor.