Jag är upprörd. Ledsen. Med ett mammahjärtat som värker och blöder. Försätts tillbaka i tiden när vår dotter var barn och skulle börja skolan. Föräldrar som å det grövsta motsatte sig att ett barn med synnedsättning skulle gå i samma klass som deras fullt seende barn. Som ansåg att detta icke fullt seende barn skulle förpassas till en institution där alla var lika. Att ha en klasskamrat med synnedsättning ansåg dessa föräldrar skulle hämma deras perfekt seende barn.
Nu är vårt barn vuxen, mamma till tre flickor, har villa och trädgård. Hon är högutbildad och arbetar sedan tretton år tillbaka som präst. Uppskattad av församlingsmedlemmar, kollegor och de hon i yrket möter i både glädje och sorg.
Men igår mötte hon på patrull. Sorgehuset hon kontaktade ville inte ha en präst som inte ser tillbaka in i deras ögon. Beskedet gavs via telefon när vår dotter ringde den dödes make. Utan någon som helst fysisk kontakt där vår dotter hade möjligheten att visa vad hon går för. Att allt inte hänger på en fullgod syn. Nu var det upp till Svenska kyrkan och församlingen att ordna detta, se till att den som förrättar begravningen inte har någon form av missbildning. För det var ju exakt det den anhörige menade. Du är missbildad så dig vill vi inte ha. Även om den anhörige inte i ord använde sig av detta kränkande uttal så var kränkningen ändå ett faktum.
Det känns mörkt och dyster. Och med ett värkande hjärta förstår jag hur vår dotter känner sig. Just nu mildrar nog inga värmande ord hennes känsla över det inträffande. Någon sa till tröst att anhöriga må hända tänker att när de köper en tjänst i samband med begravning då vill de ha det som de vill. Men tillade att de anhöriga inte får chans till utveckling genom ett möte med prästen i fråga. Och att bördan bör läggas tillbaka på anhöriga.
Av egen erfarenhet vet jag att begravningar är känsligt. Här kan de utanför sorgehuset som med sina olika professioner ska se till att begravningen genomförs på ett minnesvärt, etiskt och korrekt sätt inte hårdhänt sätta gränser. Sorg har förmåga att skapa irrationellt beteende. Det måste alla ha förståelse för och ta emot hur illa det än verkar.
Det mest makabra jag upplevt under mina nästan tjugo år som begravningsentreprenör var när en familj vägrade att betala för den genomförda begravningen. Jag fick skarp kritik av anhöriga hur illa jag skött hanteringen av en avliden älskad makes och fars sista resa. Jag blev förkrossad. Rannsakade mig själv i ett försök att komma fram till vad som brustit. Hade en dialog med den avlidnes dotter som ansåg att jag förstört allt för hennes mamma, en sörjande änka som hade det svårt nog när hennes make dött och begravts utan att jag nödvändigtvis måste förvärra tillståndet av outsägligt sorg och saknad.
Jag ställde frågor för att få svar på vad som egentligen gått fel. Nja inget var egentligen fel utfört, felet var att jag som begravningsentreprenör var så förfärligt ful. Till och med så ful att änkan fick en svår chock när hon stödd av starka armar trädde in i kapellet för att ta farväl av sin make och fick se mitt anskrämliga anlete. Hon trodde först att det var en städerska som gått vilse och hamnat bredvid maken kista. Och det är ju allmänt känt att städerskor inte är några vackra uppenbarelser.
Jag förklarade att det är så här jag ser ut och att hur jag blivit skapt kan jag näppeligen inte be om ursäkt för till skillnad mot dåligt uppförande eller dåligt utfört arbete. Där finns tack och lov en chans till förbättring. Så tyvärr måste de beställda tjänsterna för begravningen betalas trots att begravningsentreprenören inte är någon skönhet. Vilket de borde ha upptäckt när vi träffades första gången på begravningsbyrån men då verkade mitt utseende inte ha någon större betydelse. Insikten kom först när begravningsräkningen skulle betalas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar