En svart huvudroll och en felstavad sjukdom

 Det uppstod en situation i Norrköping där en hund hade huvudrollen. Olika medier utfärdade en varning gällande hunden som i vilt tillstånd strök omkring i stadsdelen Hageby och bet folk både där fram och där bak. 

Ordningsmakten ryckte ut och avlossade varningsskott vilket bidrog till en försvunnen hund samt en uppretad folkmassa på sociala medier. 

Hundexperter gav goda råd och djuraktivister förbannade icke djuraktivister.  Det fräste och glödde i de sociala mediernas trådar.

Så inleddes  en rasbestämning av hunden. Färgen var redan fastställd och alla var överens. Den var svart.

Dobermann med kupera svans. Nej dobermann icke kuperad svans. Kamphund är det. Finns inget som heter kamphund. Jodå, kamphundar finns, följ länken och läs! Nej alla har fel, det är en rottweiler. Ja eller en blandning mellan rottweiler och dobermann. 

Någon dristade sig att påstå att den ilskna hunden varken var en dobermann, kamphund, pitbull eller en mix av olika raser utan en pudel! Milde tid, pudelälskarna rasade. 

Hundens härkomst avhandlades. Den kommer från Bosnien. Och den är stulen. Stulen? Men hemtjänsten stjäl väl inga hundar? Hemtjänsten? Ja de som blev bitna av hunden jobbar ju hos hemtjänsten.

Ytterligare en länk dök upp där en oseriös hunduppfödare fick bära hela ansvaret över det inträffade.

Så infångades äntligen den ilskna och förvirrade hunden. Och ärendet hamnade hos Länsstyrelsen.  Veterinär anlitades och avlivning beslutades. Sociala medier fortsatte att glöda. Och hela dramat blev en rikstäckande nyhet.

När jag var barn bodde en gosse med sina föräldrar i lägenheten mitt emot mig och mina föräldrar. Gossen och jag var lika gamla. En dag ringde det på vår dörr. När mamma öppnade stod där en skara uppretade damer, samtliga boende i vårt trapphus. Bland de församlade fanns även grannpojkens mamma. Darrande fingrar pekade på de ljusblå trapphusväggarna. Mamma följde fingrarnas riktningar och där, med spretande barnslig handstil stod det skrivet i versaler ”KNULLSKUK”. 

”Vad står det”? frågade mamma och kisade för att se bättre.

”Knullsjuk”, skrek damerna i falsett. ”Och det är din dotter som skrivit det! Fy, otäcka barn”.

Min mamma, filosofie  magister i Nordiska språk en utbildning på avancerad nivå, blev utom sig av raseri. 

”Ni kan anklaga Carina för mycket men hon kan i alla fall stava till knullsjuk”, gormade hon så det ekade i trapphuset.

Grannpojken erkände omgående sitt skamliga tilltag. Blev utrustad med en vattenfylld hink, en klick såpa och en skurborste. 

Ärendet avslutades. Detta skedde långt innan sociala mediers intåg där varje incident, stor eller liten, måste avhandlas innan medborgargardet sagt sitt. 

God till er och Jul till oss

 Det krävdes inga tester för att utröna vad som skett. Obarmhärtigt och hjärtlöst smet viruset in genom något av mina kroppshålor, gissningsvis näsan eller munnen ty det är de enda hålor som är publikt öppna. Om jag inte räknar med hörselgångens mynningar men det är föga troligt att det går att bli smittad genom öronen. Lite märklig, snudd på det osannolika är att viruset kan ta sig in via ögonen. Men eftersom det är vetenskapliga rön måste vi tro på det så länge motsatsen inte har bevisats.

Nå i mitt feberyrsliga tillstånd gick jag dagarna innan vår frälsares födelsedag in på sociala medier för att se om jag där kunde träffa på någon olycksbroder/olyckssyster. Vi kunde hosta, snora och kasta febriga blickar på varandra i ett enda syfte. Tycka mest synd om sig själv. 

Sociala medier glimrade. Bjällerklang bjällerklang dingelidong. Perfekta granar till skillnad från vår defekta. Hembakade pepparkakor och egentillverkade pepparkakshus. Inslagna paket i väntan på tomten. God jul, Merry christmas, Gladelig jul, Hyvää Joulua, Joyeux Noël.  Nu ska vi träffa släkten. Mysa och må, mysa och må.

Ha, tänkte jag. Griljeringen är vidbränd. Sillsalladen äcklig, bruna bönorna oätliga, faster somnar i fåtöljen och släpper ovetande högt och ljudligt väder. Onormalt mycket barr på julgransmattan. Tomten är full och nån ger sig ut och letar efter en vikarie. Tar julspriten med sig utifall att och barnen tjatar högljutt om paketen och vill skippa Kalle Anka för att på så sätt skynda på proceduren. 

Ha, det kan ni gott ha. Ni på sociala medier som vill inbilla alla att er jul är den bästa. Tänkte jag och grät djup nere i kudden.

Vaknade i natt. Kände efter. Det som i dagar varit ett öppet sår i mitt svalg var borta. Jag klev ur sängen och ställde mig prövade på sovrumsmattan. Jag kunde hålla balansen. Försökte hosta. Det blev ett teatraliskt kraxande. Tog en pappersnäsduk och snöt mig. Ut kom en ynkligt förtvinad snorkråka. 

Satte mig i vardagsrumssoffan med ett glas filmjölk. Tände julgransbelysningen och beundrade vår defekta perfekta julgran. 

För en stund sedan ringde ett av våra barnbarn. 

”Mormor, du kommer väl idag”? 

”Jag kommer”!

”YES! God jul mormor, ses sen”!

Så God jul till er alla!

Önskar 

Carina och Stig

Krasslig gemenskap och utomhusaktivitet inomhus

I morgon är det tre dagar före dopparedagen. Allt är förberett. Det vill säga allt det nödvändiga. Resten bryr jag mig inte om. 

Det viktigaste under julen är gemenskap med familjen. Gemenskapen har dock varit krassliga, feber, hosta, halsont och ett rejält njurstensanfall som krävde akutoperation. Gemenskapen står på återhämtning och jag dricker rå ingefära så jag inte blir avstängd från gemenskapen på självaste julafton. 

Har plockat av mig skylten Hemsamarit med huvuduppgift inköp och leverans av matvaror så sjuklingarna åtminstone inte svälter ihjäl. Den råa ingefäran ska skydda från allt ont baciller kan åsamka den som blivit ombedd att trilla köttbullar.

Idag var det då dags för mig att besöka vår lokala matvarubutik för att spendera pengar för egen del. 

Började vid potatisen. Där stod en trädgårdskund som vid åsynen av mig, trädgårdsfirman receptionist, genast bokade in sin trädgård till i vår. 

Vid mejerivarorna nös en kund. Tre gånger i snabb följd.  Tittade lömskt på mig i händelse av en avhyvling för offentlig nysning. Jag önskade min medkund en god jul precis som jag kom på att jag glömt dillen borta vid frukt och grönt. 

Jag tog genvägen mellan barnmaten och ljus/servetter och upptäckte att pensionärerna anlänt. Tisdagar är pensionärsrabatt. Och nu bussas ortens pensionärer till vår butik där de bildar klungor för att dryfta allt från hälsotillstånd och väderprognoser till skenade priser och indragen postutdelning. 

Ursäkta mig, kan jag få ta lite dill. Min arm letade sig in mellan kroppar, tygkassar och dramater. Ryckte åt mig dillen och rusade iväg för att hämta saltgurka. 

Bussen är här, bussen är här ropade jag. Personalen ställde upp sig strategiskt och höll vägen öppen till saltgurkan.

Vid glöggen fotade David sin kollega. Frågade om jag som trogen kund kunde få vara med på bilden. Svar nej. Det är tävlingsdags. På Facebook. Vinst en fin glöggtermos, glögg och glöggmix. 

Jag gick till terminalen för självscanning. Drog medlemskortet i kortläsaren, klickade betala på skärmen som frågade om jag ville nyttja min pensionärsrabatt. Självklart, det är ju tisdag. Pensionärernas dag. 

Hemma loggar jag in på Facebook. Ämnar tävla om glöggtermos, glögg och glöggmix. Så även flera med mig. I tävlingen ingår frågan Var dricker du helst din glögg?

Några av svaren: under och efter utomhusaktiviteter i snön eller vid mysiga braskaminer.

Jag gillar inte utomhusaktiviteter i snö, har heller ingen mysig braskamin. Men vi har en luftvärmepump. Under den kan jag tänka mig sitta och mysa med en mugg het glögg och njuta av det varma luftdraget från pumpen. Så det fick bli mitt svar på tävlingen. Föga imponerande i sammanhanget så någon vinst är nog inte att vänta. Men ska jag tävla tänker jag inte fuska åt mig någon eventuell vinst genom att påstå att jag är ägare av en braskamin eller hyser förkärlek till utomhusaktiviteter i snö. 

 

En utmattad advokat och en kund bakom gardinen

 Vissa dagar bjuder på överraskningar. Som när jag möts av älgar i närheten av vårt hem. Inte alla dagar det sker. En annan trevlig överraskning kopplas samman med mitt efternamn. Larsson. Enligt statistiken finns det 126 722 Larsson i vårt land. Hamnar på plats 6 i efternamnslistan. Andersson leder med 

256 844 därefter kommer Karlsson, Nilsson och Eriksson.   

Vad är nu så bra med att heta Larsson? Jo en multimiljonär har gått hädan och valt ut en ur högen av 

126 722 Larsson och i sitt testamente bett advokat Alfred Ahlborg att se till att denne utvalda Larsson ska få en ansenlig summa av arvet. 

Via mejl uppmanade nu advokat Ahlborg mig, som lycklig vinnare eller vad man nu ska kalla en arvtagare, att omgående ta kontakt så överlåtandet av stålarna kunde ske. Advokaten var aningen syrlig i tonen efter att ha gjort upprepade försök att nå mig. Han började uppenbarligen tröttna på att jaga arvtagare. Ahlborg verkade totalt utmattad. Jag förpassade honom till skräpposten för jag vill inga pengar ha. Klarar mig än så länge på min pension och tarvar inga allmosor från en död multimiljonär jag inte ens känner. För övrigt känner jag få multimiljonärer, inte någon alls när jag tänker efter. Varken döda eller levande.

På tal om mejl. Trädgårdsfirman jag pensionärjobbar åt har börjat skicka fakturor på mejl. Miljösmart och portofritt vilket är ett plus ty frimärken kostar en rejäl slant. 

Igår fick en av våra kunder sin faktura efter avslutat jobb. Svaret kom blixtsnabbt. ”Den där fakturan tänker jag inte betala”! Och jag förärades med en sömnlös natt ehuru jag tänkte på ägarna till trädgårdsfirman. Vår son och hans sambo. I dessa dystra tider när ingen knappt har råd att köpa en bytta Bregott krävs inkomster. 

Innan jag gick till sängs skrev jag ett svarsmejl. Övervägde noga mitt svar innan jag ifrågasatte hans bristande omdöme och respekt för bokad tjänst när det kom till betalningen. Skrev en utförlig förklaring till vad allt kostar och bad om omedelbart svar och ett specifikt ifrågasättande gällande fakturans utformning. Inget svar kom. Då beslutade jag mig för att personligen, med en utskrift av fakturan i näven åka hem till kunden för att göra upp öga mot öga. Ingen öppnade. Eller så kanske kunden gömde sig bakom gardinen.

Jag åkte hem. Förgrymmad och upprörd. Öppnad min mejl och där låg ett svar från kunden.

”Jag tänker inte betala eftersom jag varken bokat tjänsten eller haft någon trädgårdsfirma i min trädgård”!

En mejladress fel och fakturan hade hamnat hos en för mig lika okänd som multimiljonären. Ingen av dem finns med i vårt kundregister. 

Jag ringde den rätte trädgårdsägaren för att åter igen be om mejladressen och som fick sig fick sig gott skratt. På min bekostnad. 

”Jag ska med glädje betala fakturan och bokar redan nu in mig så jag får hjälp med 2024 års trädgårdssysslor”, avslutades kundsamtalet. 

I natt ska jag sova gott. Och i morgon kanske jag kontaktar advokat Alfred Ahlborg. Ett extra tillskott i kassan kan när allt kommer omkring vara bra i framtiden om matpriserna fortsätter att öka. 

En taggig stämning och en oönskad överraskning

 Gårdagen krävde lång vistelse i Norrköping. Mycket skulle uträttas innan jag hämtade ett av våra barnbarn på Hagaskolan. Bland annat skulle diverse inköp avklaras. 

Vid statsbesök parkerar jag alltid i ett av centrums parkeringshus. En skärm hälsar min bil välkommen vid infart och tackar för erlagd avgift vid utfart. 

När samtliga uträttningar var avklarade promenerade jag till betalningsautomaten för att erlägga parkeringsavgiften. Där stod en dam med taggarna utåt. Automaten vägrade ta hennes kort och hon hade ringt upp någon sorts ansvarig för att få hjälp. Telefonen var på högtalarläge så jag kunde höra allt som sades. 

Damen följe instruktionerna utan resultat. Var god ta kortet. Gång efter annan. Och damens humör försämrades i stigande takt. 

Jag erbjöd mig att försöka betala min parkeringsavgift för att på så sätt utröna om det var maskinen som krånglade eller hennes kort. Vilket mannen i telefon hävdade, kortet är trasigt maskinen fungerar. Något som inte förbättrade damens sinnesstämning. När hon så blev erbjudet att betala med faktura, plus faktureringsavgift skrek hon fula ord till den tålmodige i luren.

Jag knappade in min bils registreringsnummer och satte in betalkortet. Samma dystra resultat som innan.

Damens röst steg i falsett. 

”Vad var det jag sa, maskinen är kass. Skicka hit någon som kan laga den”! 

Vid mitt andra försök blev min parkeringstid betald.

”Nu, ropade jag mot damens telefon, nu fungerar det”.

”Ja ropade det tillbaka, det är hennes kort som är trasigt”.

 Varpå damen fullkomligt exploderade och nyttjade det mest kraftfulla vokabulär hon hade i lager.

Telefonsamtalet bröts mycket abrupt. 

Hela proceduren torde ha uppskattats till ungefär femton minuter och jag uppmanade damen att göra ett allra sista försök. Efter det första momentet skulle kortet in i kortläsaren. Jag hejade på och höll tummarna. Och minsann, det funkade! Vi baddade våra svettiga pannor, ondgjorde oss över dagens teknik och jag tipsade och förklarade om appen Easy Park. Hon skulle låta sina barnbarn installera den för detta ville hon aldrig mer uppleva.

” Nej nu har jag inte tid att prata mer med dig. Jag har massor jag ska uträtta på stan”, sa damen som ihärdigt försökt betala sin icke ännu uppkomna parkeringsavgift.

Men efter cirka femton minuter lyckades det då tiden tickat på. 

Jag stirrade efter henne när hon målmedvetet tog ut kliven bort från den förhatliga betalautomaten. Oförmögen att ropa henne tillbaka så jag fick förklara att hon nu utsatt sig för en enorm risk för parkeringsböter. Samt att det kan komma en oönskad överraskning i form av en faktura med faktureringsavgift efter det att hon kört ut ur parkeringshuset. Om hon inte är observant på skärmen vid utfarten som upplyser henne om att betalningen ej är erlagd. 

Ett krulligt resultat och en oanständig läsning

 Att byta frisör är ungefär som att byta tandläkare. Mångårig vana och tillit, allt ställs på ända. Nu har min trogna frisör gjort det sista klippet i min kalufs. Kärleken har förflyttat henne till Närke. Ifall hon och den blivande sambon tänker ställa till kalas för att fira tilldragelsen av samboflytt fick hon av mig en avskedsgåva som tack för lång och trogen tjänst med mitt hår. Vad kan då komma mer väl till pass än en tårtspade.

Jag har inte varit något komplicerat objekt gällande frisyr. Kortklippt och lättskött är bäst för mig. Inte heller målar jag håret i uppiggande färger utan låter det gråna efter behag och naturligt åldrande.

Annat var det förr. I min ungdom. Då var det permanent som gällde. Proffsigt utfört på salong med berömligt resultat eller amatörmässigt hemma i köket med varierande resultat.

Sak samma, bara det blev krulligt  därefter böljande vågig efter nödgad efterbehandling med stora papiljotter.

Jag köpte papiljotter och samlade dessa förskönade attiraljer likt en hagalen skata. Ibland hände det att jag nödgades sova med håret upprullat och därmed blev sömnen förstörd. Vad gjorde väl det, bara det färdiga resultatet blev snyggt.

På salongen satt vi kvinnor på rad under brummande torkhuvar. Rökte cigaretter och läste damtidningar. 

Annat var det när jag var barn. Pappa tog mig med till herrsalongen för att vi båda skulle bli klippta på en och samma gång.

”Lägg undan tidningarna för idag är Carina med”, bullrade pappa när vi klev in genom dörren.

Det prasslade av tidningspapper när herrarna bredde gårdagens Expressen eller Aftonbladet över Top hat, Pinup och Piff.

Som nygift förärade maken mig med en box BaByliss elektriska hårspolar. Skalpen brände och om oturen var framme blev översta delen av öronen blodröda. 

Som tack för gåvan krävde maken att jag skulle frisera honom då han inte hade tid för frisörbesök på grund av höstskörden. 

Jag ställde mig tveksam inför uppgiften. Han instruerade och hävdade att det inte kunde vara så svårt. Han hade ju sett i spegeln hur frisören jobbade med kam och sax. 

Efterbehandlingen skedde hos makens ordinarie frisör som aldrig tidigare sett en dylik frisyr på någon kund. Där och då slutade min bana som hemmafrisör vilket inte betydde att jag slutade med Schwarzkopf Hemanent Permanent. 

Men idag nöjer jag med en kort frisyr. Enkelt, lättskött och mycket grått. 

Ett socialt lyssnande och ett oönskat skydd

Ideligen får jag höra att nu är mysiga hösten här. Nu får vi bli stugsittare med en god bok och varmt te, omringade av levande ljus allt medan mörkret sänker sig utanför fönsterglaset.

Jag vill inte myspysa i mörker och råkall kyla. Vill stanna kvar i ljuset. Grönskan. Nedsjunken i trädgårdsmöbeln bland flugor, myggor, getingar, bin och fjärilar.

Än så länge blommar våra rosor, alltid något att glädjas åt. 

Är också glad, eller snarare tacksam, att slippa ge mig iväg tidiga mörka morgnar till ett jobb för att efter dagens arbete återvända hem i samma mörker Skrapa bilrutorna och sedan vänta på att motorn blir varm så kupévärmaren kan göra sitt. För mig är uppgiften som receptionist hos Kullerstad trädgårdsservice gott nog trots att jag uppnått pensionsåldern och borde ägna dagarna åt korsord, bullbak och sticka tröjor till barnbarnen. Jag får i alla fall stanna hemmavid och passa telefonen.

Men jag måste tillstå att det är trevligt att vara receptionist. Många av kunderna är ensamma och förutom att boka hjälp i trädgårdar blir det relativt långa samtal där mycket personligt viktigt och oviktigt dryftas. Jag har fått veta mycket om många och har blivit något av en expert på ålderskrämpor. 

Som receptionist får jag inte enbart ta mot samtal från trädgårdskunder, telefonförsäljare är ihärdiga och vill pracka på trädgårdsfirman än det ena än det andra till mycket förmånliga och bindande avtal. 

Häromsistens ringde en trevlig man och ville erbjuda mig skydd. Vänligt men bestämt hävdade jag att när jag uppnått tonårstiden upplyste mig mina föräldrar vikten av skydd. Så med tid och ålder provade jag olika sorters som i bland förskrevs av läkare och ibland inhandlades helt utan recept.

Den omtänksamme försäljaren blev brydd. Stammade fram att vi nog inte talade om samma sorts skydd. 

Jag stod på mig. Kom inte här och lär mig det jag redan vet!

Innan jag hann säga att jag faktiskt numera är i klimakteriet och inte längre är i behov av skydd hade försäljaren knäppt bort samtalet. Utan att först sagt adjö. Ett synnerligen oförskämt beteende vill jag tillstå.

Det finns olika sorters knep att bli av med telefonförsäljare. Ibland drar jag till med att den som efterfrågas är död och begraven och att jag numera är den nya frun. Då får försäljaren något beklagande i rösten. Om det beror på dödsfallet eller att en ny fru redan intagit arenan är svårt att utröna. 

Det har även hänt att jag sagt något i stil med att du verkar vara en trevlig ung man, vi kanske kan gå ut på en dejt. De samtalen brukar också avslutas abrupt. Beror antagligen på något sorts grundläggande handlingsprogram upprättat av högre chefer.

Fast i de allra flesta fallen säger jag artigt ”tack för påringningen men jag är inte intresserad. Ha en fin dag och lycka till i din stävan att fiska kunder”. Och i de fallen är det jag som knäpper bort samtalet först av oss båda. 

Ett dramatisk par från Skåne och en havererad läckerhet

 

För fyra år sedan hade vi, jag och tre granndamer en bokcirkel. Vi träffades en gång i månaden och diskuterade den bok vi kommit överens om att läsa. I början var vi mycket ambitiösa, efter hand tunnades det litterära ut och vi diskuterade istället livet. 

Livet kan i mångt och mycket liknas vid en roman som hamnar publikt men det vi dryftade, ältade och kände igen oss i stannade oss emellan. Det skapade en samhörighet, vi fyra litterärt intresserade visste till sist mycket om varandra.

Varje höst arrangerade vi en fest där även våra respektive män deltog. För enkelhetens skull blev det knytkalas. Trevlig och gemytligt på alla sätt och vis. Så skingrades skaran. Ett par beslutade sig för att lämna Svea rike för att njuta pensionärsliv i Spanien och ett annat par flyttade till Linköping. 

Bokcirkeln med dess litterära och högst personliga innehåll splittrades men vänskapen har ändock bestått.

Nu har de utvandrande pensionärerna återvänt till till fäderneslandet och slagit ner bopålarna i Linköping. Dit är det inte långt från Skärblacka. Vi och ett par av bokcirkelns ursprung bor några hus från varandra medan de andra två paren bor i samma stad. Så vad vore väl då lämpligare än att återuppta, dock ej bokcirkeln, men vår höstfest.

Igår gick festen av stapeln. Dessförinnan planerade vi telefonledes dag, klockslag och förtäring. På min lott föll en läcker och vackert garnerad räktårta. En skapelse ej främmande för mig eftersom jag tillverkat den många gånger tidigare.

Två dagar innan festen hade vi besök av våra skånska vänner. De är praktiskt sinnade därför de kom i sin husbil. Sängplatser, gästlakan och gästhanddukar tarvade därmed ingen åtgärd från vår sida. En dag och en frukost senare återstod ett farväl och efter kramar och en uppmaning om att ta det lugnt på vägarna återvände jag in från vår parkering till köket för att ta mig an räktårtan. Den ska stå i ett dygn för att den perfekta konsistensen skall infinna sig. 

Då kommer min skånska väninna inrusande med vild uppsyn. Växellådan spökar så de tar sig inte fram en ynka meter. Efter diverse telefonsamtal och bokning av bärgningsbil kunde vi en än gång kramas och vinka av en husbil uppställd på ett upphissat  bärgningsbilsflak.

Inte vet jag om den uppstådda  dramatiken medverkade i min matlagningskonst eller ej, men den där räktårtan blev inte det vackra konstverk jag  förutsatt mig. En timma innan gästernas ankomst betedde den sig precis likadant som dagen innan. Jag stirrade sorgsen på det katastrofala och den uppstod en lättare panikkänsla. Maken tröstade. Själv ville jag avblåsa hela kalaset. 

Men kalas blev det. Räktårtan i hela sin sorgliga skepnaden tronade mitt bland de övriga delikatesserna som kunniga matlagerskor rört ihop och tagit med. 

Av räktårtan blev inte mycket kvar. Alla bedyrade att ja smaken var det i alla fall inget fel på. Samtidigt som jag fick små råd och tips hur resultatet förhoppningsvis blir perfekt nästa gång. 

Om vi fick en trevlig kväll? Mycket trevlig och att det gått fyra år sedan vi senast sågs allihop märkets inte ett spår. Det var som det alltid har varit.

En smekning över sladden och ett befriande snitt

 Varje morgon äter vi smörgås med björnbärsmarmelad. Gjort på egna björnbär. Lyxigt och gott. Nu går det inte att hålla på med marmeladkok dagarna i ända. Vyerna behöver vidgas och det görs bäst genom att följa med maken till Norrköping och gå i butiker i väntan på att han skulle bli klar hos tandläkaren.

Min laddarsladd till mobiltelefonen har råkat ut för någon slags missöde, ytterhöljet har gått sönder och blottar det elektriska innanmätet. Risken för eldsvåda är överhängande. Med siktet inställt på en butik om saluför denna vara blev därmed mitt förhandsval.

Mannen i butiken sken upp när jag kom. Han tyckte dagens kundunderlag var skralt vilken jag tröstande hävdade kunde bero på vädret. 

Min vara plockades fram och mycket graciöst demonstrerade han sladden som om den vore tillverkad av guld och diamanter. Han strök exhalterat med handen över sladden och visade att den hade extra förstärkning i båda ändar. Jag slog till för hur kunde jag tveka?

Vidare berättade den trevlige försäljaren att han bytt arbetsschema. Numera jobbar han från kl. 12.00 till kl. 19.00. Perfekt! Kaffe och morgonteve. Jag kontrade med att när han blir pensionär blir det ännu bättre.

Åh, du är pensionär. Vilken ålder befinner du dig i?

Jag blir 68 år nästa gång jag har bemärkelsedag.

Jäklar! Han såg uppskattande på mig. Jag blev lite nervös. Skulle han ge mig samma behandling som sladden?  Du måste träna otroligt mycket så fräsch som du ser ut!

Nä, men jag klipper mycket gräs.

I mitt hemland, fortsatte charmören, där dricker de gamla på ålderdomshemmet vin varje dag. De festar och äter buffé och på kvällen kan de koka nudlar om de vill. Sen dör de lugnt, stilla och lyckligt under natten när de sover. När de är sisådär 87 år. 

Ja det är helt otroligt! Jag tackade för mig, mötte upp maken som klarat av tandläkarbesöket. Sen gick vi och fick vår tredje TBE spruta. Sköterskan fyllde i våra formulär, frågade om jag var gravid vilket jag förnekade. 

Det är inte för sent, du vet ju att Sara fick barn mycket sent i livet. Hon tittade på maken. 

Blanda inte in mig i det där, jag är inte längre något att räkna med när det gäller barnalstrande.

Jodå, män kan få barn hela livet, sa den glada sköterskan och stack sprutan i våra överarmar. De vänstra eftersom vi är högerhänta.

Innan vi lämnade vaccinationscentralen och sköterskans berättade hon att hon hade sju barnbarn men nu blir det inga fler. Hennes son skulle beställa tid hos en läkare som ska utför ett par små snitt i klockspelet. 

Vi tackade för informationen och avslutade vår utflykt med bakelser på Lindahls konditori. För det var vi värda. 

Ett fotarbete utan livlina och en rutten skörd

 Det blev inte som jag hoppats på. Det känns oroligt. Strax efter midnatt avslutade vi valvakan. Skärrade men föga förvånade. Missnöjet jäster och då landar röstsedlarna där de gör. Men jag gillar inte läget!

Nu blir det väl rena rama cirkusen innan en regering bildats. Den verbala cirkusen har pågått länge och inte lär det bli bättre. 

Efter det att vi gjort vår plikt i vallokalen hämtade vi upp stortvillingarna och deras lillebror och gick på en riktig cirkus. Vi skrattade, häpnade och förskräcktes över vad som utspelades i och högt ovanför manegen. 

Aldrig, sa vi till varandra, aldrig ska vi försöka oss på det där. När så lindansarna gjorde korstecken över sina bringor förstod vi att nu, ja nu blir det någon extra ordinärt. Vilket det också blev. Med livet som insats utan livlina dessutom. 

Idag har vi lagt en omvälvande helg bakom oss. Och snart även denna första dag på veckan. En dag som bjudit på varierande sysslor. Bland annat har trädgårdsmöblerna bytt plats från våra verandor till dotterns garage för vinterförvaring. Samt en tur med släpkärra till vår lokala återvinningsstation. Vi skulle slänga ris och löv. Riset på högen och lövet i containern för trädgårdsavfall. Vid högen hade en man ställt sin bil och kärra. På längden. Vilket betydde att vi inte kunde som brukligt är backa upp mot högen. Som i sin tur föranledde onödigt släpande. Jag blängde och muttrade men han verkade obrydd. Möjligtvis blängde han tillbaka en aning. När mannen var klar for han iväg och ställde sig vid containern för trädgårdsavfall. Tre korgar äpplen som inte dög varken till äppelmos eller paj hade ratats. Maken körde upp sin bil framför honom och började backa för att rätta in sig i ett rakt led. Plötsligt i vad som verkade vara en slags hämndaktion för tidigare irriterade blickar från mitt håll eller om mannen var ovanligt klen vilket han möjligtvis upptäckte efter att ha gått från bilen cirka en och en halv meter med första korgen, hoppade han in i bilen och körde fram den där metern för att slippa gå allt för långt. Därefter hängde han sig på tutan för att påkalla min makes uppmärksamhet.

Sen svor han åt mig. Mustaschen fladdrade på överläppen när han skrek att man måste faktiskt titta bakåt när man backar en bil. Jag skrek inte tillbaka eftersom jag kan det där med hyfs och fason. Däremot ifrågasatte jag lugnt och stilla hur korkad man kan vara som kör fram mot en bil som tänker rätta in sig i ledet. 

Sen stod vi där bredvid varandra, han med sina ruttna äpplen och vi bar löv som till största delen på grund av långt avstånd mellan kärra och container inte hamnade i anvisad plats för trädgårdsavfall. 

Det där är allt en riktig muntergök, sa jag högt till maken. Eller om jag sa att det där är allt en riktig tjurig gubbj**el, ja det minns jag inte riktigt så här i efterhand. 

Men allt kan ha sin förklaring. Kanske det parti han röstade på var grönt eller rött eller så var han besviken över att han inte fick gå på cirkus. Eller så var han missnöjd över årets dåliga äppelskörd. Alla kan vi ha en dålig dag med låg sinnesstämning som följd. 

Ett firande utan krusiduller och en viktig rapport

 Dottern och jag har firat födelsedag. På Skogskyrkogården. Med glass från macken och en blomsterkvast jag bundit ihop från vår trädgård.

Mammas 89-årsdag. Vi firade helt och hållet osentimental. Satt på parkbänken, blickade ut över mammas vilorum. Runt omkring henne döda grannar som vilar under gravvårdar med inskriptioner. Dottern och jag pratade, åt glass, skrattade och jag kände att mamma var närvarande. Att hon gillade det krusidullösa  arrangemanget. 

För tio år sedan precis idag gav jag och maken mamma en födelsedagsresa ut till Harstena. För vilken present ska ges till någon som har det som tarvas och som inget vill ha? En resa fick det bli som överraskning. 

Medhavd fika vid Lagnöbron innan båtfärden. Mamma var exhalterad. Harstena, varje dag höll hon koll på vilket väder som utespelades där. Sjöväderleksrapporten med utsändning i P1 var minst lika viktig som väderleken på torra land. Varför vet jag inte eftersom mamma var en landkrabba i alla avseenden. 

Nu fick hon komma till Harstena, en resa hon aldrig någonsin kunde föreställa sig skulle ske. 

Första sommaren efter mamma dött åkte jag med stortvillingarna, deras bror och föräldrar ut till Harstena. Den resan blev inte lika känslomässigt osentimentalt som dagens födelsedagsfirande. Då var sorgen färsk och gjorde ont. Idag finns en annan sorts form av sorg. inbäddad i mitt innersta men den är hanterbar och gör inte längre ont. Det är mer som en tacksamhet över en mamma som kom att bli min bästa vän. Att allt det där som varit komplicerat lagts undan. Mamma som höll min hand och med oroliga ögon frågade hon om det fanns något ouppklarat mellan oss. 

Nej, mamma det finns inget som vi behöver gräva i. Inget som gnager och skaver. Allt är bra. 

Jag ljög inte för att lugna, jag var ärligt uppriktig. För det var så det var. Vi hade båda en inre frid.

Mamma utförde sitt föräldraskap så gott hon kunde utefter sina förutsättningar. Precis om jag gjort under våra barns uppväxt. Och som de flesta andra föräldrar gör. Vi har alla våra fel och brister, vårt agerande har många gånger sin förklaring. Mamma behövde aldrig förklara, jag förstod ändå när jag blivit vuxen. 

En nödvändig tidsresa och en omdiskuterad hygienåtgärd

 Nu måste jag ta tag i det där. Tanken har legat över mig länge. Och igår gjorde jag slag i saken. Det handlade om det som så många med mig tänker att de ska göra. Men som aldrig riktigt kommer till stånd i rimlig tid. Innan det är katastrof.

Jag talar naturligtvis om förrådsstädning. När skåp och lådor plötsligt inte går att stänga ordentligt på grund av ”bra att ha” saker tar överhand. 

Det tar tid att städa förråd. Där finns sådant som fallit i glömska och som måste studeras in i minsta detalj. Gamla dagböcker, brev, fotografier, anteckningar och väskor som ska tömmas på dess innehåll. En tidsresa helt enkelt. 

Jag har läst, bläddrat, vridit och vänt på grejer i hopplöshet huruvida jag ska spara eller kasta. Slängt ner i svarta sopsäckar, plockat upp igen och översköljts av tveksamhetens vånda. 

Dagen övergick till kväll och utanför vårt fönster stod himlen i brand över Glans mörka vatten.

Tre sopsäckar fylldes och som idag av maken transporterats till återvinningen.

Bland alla saker finns mycket av mammas och pappas liv som de hade tillsammmans. Sådant jag inte heller tagit tag i efter mammas bortgång.

Hon var lärarinna och jag förundras när jag rev runt i hennes kartonger över den korrespondens hon i egenskap av lärare hade med elevernas föräldrar och som hon efterlämnat åt mig. Breven har en gammaldags siratlig ton åt båda hållen. 

Handskrivna brev med önskan om ledighet för besök hos barnhälsovården, feber och örsprång som föranledde hemmavarande barn eller tandvärk som krävde åtgärd. Dock ingen som äskade om ledighet åt barnen för charterresor eller andra förnöjsamheten. Det var ännu inte påkommet under 1960-talets början. 

Här var det enkom en önskan om giltig frånvaro i samband med sjukdom som dryftades från föräldrahåll. 

Jag fastnade för ett brev som mamma skrivit till en av hennes elevers mamma.

”Bästa fru Andersson!

Arne är duktig i skolan. Han läser och skriver oklanderligt och med matematiken går det bra.

Men han kommer lortig till skolan. Jag ber härmed fru Andersson att hjälpa Arne att tvätta sig för situationen är outhärdlig. Har haft många samtal med pojken om vikten att sköta sin hygien men det tycks inte hjälpa. Därför vädjar jag nu till fru Andersson att hålla pojken ren när han ska till skolan.”

Varpå fru Andersson, antagligen mycket upprörd svarar.

” Kära lärarinnan!

Jag vill påpeka att Arne är en mycket renlig pojke. Han tvättar sig aldrig mindre än tre gånger om dagen. Ansiktet, halsen, underarmarna och smalbenen. Jag behöver inte påpeka för Arne att han ska tvätta sig, det gör han ändå. Tre gånger dagligen.”

Jag funderar över två saker efter att ha läst detta uppfodrande brev från lärarinnan och från en mamma i försvarsställning.

Hur lever Arne idag? Tvättar han sig fortfarande tre gånger dagligen och har han utökat renligheten med övriga kroppsdelar eller nöjer han sig ännu med ansikte, hals, underarmar och smalben? 

Och vad händer idag om föräldrar får en sådan anmärkning på sina barn från läraren? 

Svaret är antagligen enkelt. Läraren blir uthängd på sociala medier, föräldrarna blir livligt påhejade med ilskna kommentarer, arga emojis och läraren blir dömd för kränkning av medborgargardet, blir avstängd under utredning av Skolinspektionen som i sin tur avgör om ärendet är så pass kränkande att det ska gå vidare till Lärarnas ansvarsnämnd. 

Ett föränderligt livsval och ett firande med iskalla burkar

 Sommaren lider mot sitt slut. 1 augusti. Min pappas födelsedag. 98 år om han fått leva. Han befinner sig i salig ovisshet om det rådande världsläget. Inte enbart i andra länder utan också i vårt eget land. Och lika bra är väl det. Han skulle ha varit upprorisk och jobbig på alla tänkbara sätt över all galenskap som sker. Mycket har besparats honom.

Vi har haft några kringflackande sommardagar. Stockholm och Göteborg tillsammans med barn och barnbarn. 

Och Värmland så klart. Fast utan barn och barnbarn. Tillfälligt besök i hembygden. Där jag numera känner mig hemma men ändå borta.

Övernattning i Kristinehamn. Där mitt egentliga liv tog sin början för snart 45 år sedan. När jag äntligen tagit klivet ut ur det som höll på att förgöra mig helt och hållet. Den där arbetslediga helgen när mina arbetskamrater tog mig med på trevligheter som slutade med kaffe och mazarin. Vilket i sin tur ledde till kärlek och äktenskap.

Vi måste ta en selfie på platsen där det hände, sa jag till maken. 

Vi körde dit och hittade en förskola. Några arbetsklädda killar utförde snickeriarbeten på ett av husen och vi stannade för att språkas vid.

Här träffade min make och jag varandra för 45 år sedan, berättade jag.

De såg oförstående ut.

Här, på en förskola?

Nej, då var det stadens dansställe. 

Därom visste de intet. De var för unga och träffar de någon käresta är det troligtvis via Tinder. 

Vi for vidare ut till skärgården. Pekade, pratade och mindes. Det såg annorlunda ut. Bara Picassos skulptur föreställande hans fru Jacqueline var sig lik. Kanske aningen väderbiten. Inte så konstigt då den fått utstå Vänerns vattenstänk och påliggande vindar allt sedan 1965.

Utanför Picassos Veranda bistro och café, som utlovar stadens bästa mackor och glass, höll ägaren på att slänga sopor.

Kom hit i morgon och ät räkmackor, ropade han. 

Nej då är vi på väg hem till Östergötland, ropade vi tillbaka och han ville veta varför östgötar dristat sig till ett värmlandsbesök.

Vi firar vårt snart 45 åriga äktenskap som startade här i denna stad, hojtade jag på min framtagna värmländska. 

Då ska ni ha Loka med smak av jordgubbar och granatäpple, förkunnade han och kom strax tillbaka med två kylskåpskalla burkar. Vi fick dem gratis. För att fira och festa. Det är sådant som bara händer i Värmland. 

Nu lider sommaren mot sitt slut. Det regnar. Är mörkt om kvällarna. Pappa är född just idag för 98 år sedan. Och vi har haft en fin sommar tillsammans med barn och barnbarn. 

En lärorik resa och en bouquet av anis

 Det kom en avi på posten. Som meddelade att jag hade en summa pengar att hämta ut. Längst ner fanns förslag på olika utlämningsställen. Med ett förbehåll. Valde jag vår lokala matvaruaffär eller tankställe för bilar eller något av de övriga förslagen skulle en avgift dras från summan. Förvisso skulle det vara enklare och miljövänligare att ta cykeln med avin i ryggsäcken och trampa iväg för att casha in kosingen på hemmaplan men snålheten slog till. Och frustrationen över att bli blåst på en del av konfekten. Allt på grund av att banken på vår ort slagit igen porten för ett antal år sedan. 

När småtvillingarnas storasyster har något viktigt på hjärtat ringer hon mormor för överläggning. Oftast handlar det om hennes orm, ödla eller besättningen bestående av gråsuggor. Vårt senaste telefonsamtal gällde vissa nödvändiga inköp för att bättra på ormens levnadsstandard. Därmed togs ett beslut att vi skulle besöka Norrköping och en för ändamålet lämplig djuraffär under förmiddagen. Denna vecka har stortvillingarna haft sitt tillhåll hos farmor och farfar då fritidsgården har semester och deras föräldrar nödgas dra in medel till familjens livsuppehälle. Därmed hade jag tre barnbarn med på stadsresan.

Nu barn ska ni få uppleva något extraordinärt. Vi ska gå till banken! Jag vet inte riktigt hur det ska gå till därinne men det löser sig nog. 

Barnen nickade i samförstånd. Och jag googlade fram med min smarta telefon på vilken gata banken var belägen. 

Vi klev in i bankens lokaler och genast dök en vänlig kvinna upp, klädd så som man förväntar sig av en bankanställd. 

Vad kan jag stå till tjänst med?

Jag viftade med avin som skrynklat till sig en aning under färden. Sa att jag ville ha det angivna beloppet, rakt av, direkt ner i plånboken.

Nja, här krävs en hel del förberedelser och pengar, ja det får du in på kontot.

Lyssna och lär mina barnbarn, det här är på riktigt! 

Legitimation, tack. Hon höll fram en blankett. Fyll i den noggrant, nej förresten jag fyller i den åt dig. Kvinnan vinkade åt oss att följa med till ett litet bord där vi slog oss ner. Med stadig hand och pennan i ett vant grepp fylles blanketten i med oklanderlig handstil.

Därefter överräckte hon mitt körkort, min avi och den ifyllda blanketten samt en liten lapp med siffrorna 207. 

När numret kommer upp på skärmen då går ni ditåt. Där får ni ytterligare hjälp.

Hon pekade i nämnda ordning så inget skulle missuppfattas. Jag sneglade på barnen. De hade också förstått. 

När nr 207 lyste upp skärmen tittade bankkvinnan åt vårt håll. 

Så där, varsågoda nu är det er tur, sa hennes blick mig milt och vänligt.

Detta var väl spännande, nu har ni varit på banken! Där finns inga pengar men blanketter och trevligt bemötande. Och kosingen hamnade på rätt konto utan att vi märkt något av det. Bäst av allt, det känns som om jag idag har tjänat femtio kronor! Sa jag till barnbarnen när vi lämnat lokalen. 

Upplivad av den insikten slog jag till och köpte i närmaste Systembolag en flaska grekisk sprit med smak av anis i present till maken efter det att vi gjort de allra nödvändigaste inköpen till den hemma väntande pytonormen Zink. 

Vilken otrolig dag det här blev! Maken höll med. När han skulle till banken för en tid sedan med en snarlik avi som jag erhållit blev han inte ens insläppt utan fick återvända hem i oförättat ärende och lösa in sina pengar på ICA. 

En kränkande handling och en skrämmande uppsyn

 Jag är upprörd. Ledsen. Med ett mammahjärtat som värker och blöder. Försätts tillbaka i tiden när vår dotter var barn och skulle börja skolan. Föräldrar som å det grövsta motsatte sig att ett barn med synnedsättning skulle gå i samma klass som deras fullt seende barn. Som ansåg att detta icke fullt seende barn skulle förpassas till en institution där alla var lika. Att ha en klasskamrat med synnedsättning ansåg dessa föräldrar skulle hämma deras perfekt seende barn.

Nu är vårt barn vuxen, mamma till tre flickor, har villa och trädgård. Hon är högutbildad och arbetar sedan tretton år tillbaka som präst. Uppskattad av församlingsmedlemmar, kollegor och de hon i yrket möter i både glädje och sorg.

Men igår mötte hon på patrull. Sorgehuset hon kontaktade ville inte ha en präst som inte ser tillbaka in i deras ögon. Beskedet gavs via telefon när vår dotter ringde den dödes make. Utan någon som helst fysisk kontakt där vår dotter hade möjligheten att visa vad hon går för. Att allt inte hänger på en fullgod syn. Nu var det upp till Svenska kyrkan och församlingen att ordna detta, se till att den som förrättar begravningen inte har någon form av missbildning. För det var ju exakt det den anhörige menade. Du är missbildad så dig vill vi inte ha. Även om den anhörige inte i ord använde sig av detta kränkande uttal så var kränkningen ändå ett faktum.

Det känns mörkt och dyster. Och med ett värkande hjärta förstår jag hur vår dotter känner sig. Just nu mildrar nog inga värmande ord hennes känsla över det inträffande. Någon sa till tröst att anhöriga må hända tänker att när de köper en tjänst i samband med begravning då vill de ha det som de vill. Men tillade att de anhöriga inte får chans till utveckling genom ett möte med prästen i fråga. Och att bördan bör läggas tillbaka på anhöriga.

 Av egen erfarenhet vet jag att begravningar är känsligt. Här kan de utanför sorgehuset som med sina olika professioner ska se till att begravningen genomförs på ett minnesvärt, etiskt och korrekt sätt inte hårdhänt sätta gränser. Sorg har förmåga att skapa irrationellt beteende. Det måste alla ha förståelse för och ta emot hur illa det än verkar.

Det mest makabra jag upplevt under mina nästan tjugo år som begravningsentreprenör var när en familj vägrade att betala för den genomförda begravningen. Jag fick skarp kritik av anhöriga hur illa jag skött hanteringen av en avliden älskad makes och fars sista resa. Jag blev förkrossad. Rannsakade mig själv i ett försök att komma fram till vad som brustit. Hade en dialog med den avlidnes dotter som ansåg att jag förstört allt för hennes mamma, en sörjande änka som hade det svårt nog när hennes make dött och begravts utan att jag nödvändigtvis måste förvärra tillståndet av outsägligt sorg och saknad.

Jag ställde frågor för att få svar på vad som egentligen gått fel. Nja inget var egentligen fel utfört, felet var att jag som begravningsentreprenör var så förfärligt ful. Till och med så ful att änkan fick en svår chock när hon stödd av starka armar trädde in i kapellet för att ta farväl av sin make och fick se mitt anskrämliga anlete.  Hon trodde först att det var en städerska som gått vilse och hamnat bredvid maken kista. Och det är ju allmänt känt att städerskor inte är några vackra uppenbarelser. 

Jag förklarade att det är så här jag ser ut och att hur jag blivit skapt kan jag näppeligen inte be om ursäkt för till skillnad mot dåligt uppförande eller dåligt utfört arbete. Där finns tack och lov en chans till förbättring. Så tyvärr måste de beställda tjänsterna för begravningen betalas trots att begravningsentreprenören inte är någon skönhet. Vilket de borde ha upptäckt när vi träffades första gången på begravningsbyrån men då verkade mitt utseende inte ha någon större betydelse. Insikten kom först när begravningsräkningen skulle betalas. 

Ett efterlängtat vårtecken och lusten att döda

 Jag blir lika lycksalig varje år när den kommer. Sädesärlan. Då vet vi alla att nu är det vår på riktigt. 

Sittande på hustak, vippa med den långa stjärten och ropa sitt ”tzilitt” eller springa över gräsmattan ger mig glädjefnatt.

Latinska namnet, Motacilla Alba Alba, lär betyda ”den vita som vippar med stjärten”. 

Boplatsen verkar ha ringa betydelse. Så länge det finns tak över huvudet och skydd åt äggen och till sist ungarna. Hos oss brukar sädesärlorna bygga bo under takplåten. Jag förundras. Blir det inte stekta ägg av hettan som bildas då solen obarmhärtigt gassar mot plåten? Tydligen inte för fåglarna återkommer varje år och trippar fram och tillbaka på taknocken innan de försvinner in till sina bon och börjar den årliga förökningen.

Jag blev lika glad i år som alla andra år vid den första sädesärlan ankomst. Jag avstår dock att föra anteckningar över vilket datum detta sker, till skillnad mot många andra. 

Nu börjar däremot mina djupa känslor för den svartvita fågeln svalna. Istället har en hatisk känsla uppstått. En lust att få nacka den lilla späda halsen med mina bara händer.

Obarmhärtigt grymt kan tyckas men en av dessa fåglar går mig på nerverna. 

En morgon för cirka två veckor sedan satt denna fågel utanför vår altandörr. Den stirrade in på oss när vi åt frukost. Jag blev exalterad. Så näpen och söt!

Plötsligt gjorde den ett skutt och slog emot glasrutan. Så förfärligt, och vad menade den? Ville den in till oss och få sig en brödbit?

Detta blev början till det elände vi nu står inför. Från morgon till kväll flyger fågeln mot altandörren. Vår  första teori var att den inte såg glasrutan, en missbedömning helt enkelt. Nu har vi ändrat vår uppfattning. Den tror att spegelbilden är den som ska medverka i fortplantningen. När inte känslorna blir besvarade har  vår mest älskade fågel fullständigt tappat besinningen. Och vad gör den kärlekskranke då? Jo försöker väcka den andres åtrå genom utfodring. Så nu plockar den galna sädesärlan insekter av allehanda slag och fullkomligt mosar krypen mot fönsterrutan i hopp om att få känslorna besvarade. Det enda som händer är att den lämnar efter sig en kletig massa. 

Vi har vidtagit åtgärder för att få stopp på det hela. Men inget tycks hjälpa. Därmed väcks min aggressivitet mot fågeln. Jag fullständigt hatar den! Samtidigt som den beter sig oacceptabelt skiter den på plats och ställe. Så idag har jag ägnat mig åt fönster -och altantvätt för nu mäktar jag inte längre med att se ut genom ett fönster nersmort med massakrerade insekter och altangolvet full av fågelskit.

Jag är bedrövad och känner stor skam över att hata och önska livet ur en fågel som kommer med våren. 

Franska konditorivaror och en oväntad flirt

 Hade ett bokat ärende i Norrköping under gårdagens eftermiddag. I mitt sällskap var stortvillingarna. När vi skred till handling visade det sig att det uppstått ett missförstånd gällande den bokade tiden. Ja rent utav självaste dagen. Det inbokade ärendet är idag men allt går att ordna så det som bokats in till idag ägde ändå rum igår.

Dock krävdes franska konditorivaror fyllda med choklad och tropisk dryck i tetra som intogs med hjälp av periskopsugrör tillverkade av papp innan ärendet kunde komma igång. 

När en farmor tar med sina barnbarn på hastigt påkommen utomhusfika som ska vara avklarad på en halvtimma finnes icke tid för uppsökande av en lummig park. Vi nöjde oss med en skamfilad och nött sittbänk i ett av Norrköpings industrilandskap. Då menar jag inte det fina industrilandskapet dit turister och inhemska flanörer vistas för att ta en selfie i omgivningens välbevarade och historiska miljöer. Området vi befann oss i är ganska sunkigt och efter det att södra industrispåret lagts ner för att ge plats åt lyxiga byggnationer i inre hamnen och den omskrivna Ostlänken är den forna industriella verksamheten ett minne blott. Dock är ett och annat företag aktivt och vi satt och lyssnade på tillverkningsbuller som trängde ut genom teglade väggar. Mumsade på de franska bakverken fyllda med choklad och låtsades att vi var turister i ett annat land.

Plötsligt stannade en skåpbil och en man bärande på en blå sopsäck klev ut från förarsidan. Han skulle tömma den smått antika och robusta papperskorgen som var placerad bredvid bänken vi uppehöll oss på.

Blå sopsäckar måste det vara. Inte svarta för då går allt åt helvete, förklarade mannen. 

Vi nickade men förstod inte skillnaden på blått och svart. 

Sen följde en omfattande förvisning hur en antik och robust papperskorg ska tömmas. Vi tittade och lyssnade uppmärksamt. För att få ur innehållet krävdes en speciell nyckel och med en smäll for bottenluckan upp och eftersom sopsäcken var blå gick inget åt helvete.

Så där, nu kan ni det här, sa mannen till barnen och mig erbjöd han en anställning. Jag tackade artigt nej med förvändning att jag är pensionär sedan några år tillbaka. Barnen satt tysta och stilla med smulor av de franska bakverken på sina tröjor. 

Mannen var envis, frågade hur många år jag hittills levt och jag gav honom valda delar av mitt personnummer. 

Du skojar med mig, det kan inte vara möjligt! Det kunde jag då aldrig tro, du ser mycket yngre ut än jag.

Sa han och tillade att han gillar hårdrock. Och även dödsmetall. Och att okända människor brukar ta miste på honom och en mycket känd hårdrockare verksam i och utanför vårt land. Sedan satte han sig i sin arbetsbil och for iväg till nästa papperskorg. Kanske med förhoppning om att stöta på en annan dam som inte visade sig vara en pensionär och som villigt tömmer papperskorgars innehåll i blå sopsäckar tillsammans med honom. 

Men farmor, sopgubben flörtade med dig, sa det ena barnbarnet. 

Du byter väl inte ut farfar mot sopgubben, sa det andra barnbarnet. 

Lite smickrade över att jag fortfarande inbjuder till en flirt är jag allt. Och nej, jag byter inte ut farfar mot någon, svarade jag våra barnbarn. 

När vi åkte hem kände vi oss nöjda med att lämna staden bakom oss och få komma hem till Skärblacka och alla vitsippor som nu blommar för fullt. Och så klart hem till farfar som väntade på farmor. 

En slingrande önskning och en exotisk resa till Mantorp

 Så gott som varje dag blir jag utkallad på olika sorters uppdrag som i de allra flesta fallen är barnbarnsrelaterade. Det kan vara allt från att lämna och hämta på skola/förskola/frita till tandläkarbesök och butiksbesök för införskaffande av skor eller kläder. Alla behov tillgodoses så föräldrarna kan sköta plikten att tjäna pengar till mat och uppehälle i lugn och ro. 

Under påskens högtid har jag dock varit barnbarnsledig. Enkom ferieumgåtts som en dagledig pensionär. Idag ämnade maken och jag tillbringa tid i utomhusmöbeln med en bok, korsord och fika. 

Så ringde telefonen. Småtvillingarnas storasyster ville växla några ord med sin morfar. Hon behövde skjuts till Mantorp för ett viktigt inköp. Och för morfar och mormor blev det ett uppdrag utöver det brukliga.

Ända sedan flickan varit fyra år har en orm stått högst på hennes önskelista. Ett djur som kräver ansvar och mognad av dess ägare. I höst fyller vårt barnbarn tolv år och därmed anses tiden vara inne.

Vad vore då lämpligare en en Kungspytonorm bosatt i Mantorp. 

Utrustad med en låda och en handduk bar det av i vår bil. Förväntningarna var skyhöga.

När den tidigare ägaren lade ormen i flickans framsträckta händer uppstod omedelbar kärlek. I alla fall från flickans sida. Ormen verkade mest oberörd. 

Ormen lindades in i den medhavda handduken och ner i lådan. Som noggrant tejpades över locket. Ormen är rymningsbenägen upplyste säljaren innan vi for. Den är dock mycket snäll och aldrig bitit någon under de sex åren den varit hemmahörande i Mantorp. 

Nu har vårt barnbarn en Ögonfransgecko vid namn Fransen samt en Kungspyton som under resans gång från Mantorp till Skärblacka gjorde ett namnbyte från Tequila till Onyx. 

När småtvillingarnas, deras storasyster och mamma är bortresta är det jag som brukar få sköta om katterna, Fransen, ledarhunden och hädanefter ormen Onyx. Kan numera titulera mig som djurskötare av vanligt förekommande djur men också djur av det mer exotiska slaget. 

En fasthållen tutti och frammanad utlösning

Allt sedan jag slutade skolan vid 16 års ålder har jag haft arbete. Men faktiskt aldrig varit en aktiv arbetssökande utan jobben har kommit till mig. Vilket varit en spännande utmaning. Vissa jobb har varit mer givande än andra men alla har de gett mig erfarenhet av vitt skilda slag. 

Arbetet tillsammans med maken i lantbruket är det jobb som jag trivts bäst med. Därefter kommer åren som brandman, frilansjournalist och begravningsentreprenör med egen begravningsbyrå.

Som begravningsentreprenör i nästan tjugo års tid har jag träffat många människor. Förutom sörjande anhöriga ingår det en nära kontakt med kyrkvaktmästare, kyrkogårdsarbetare, präster och musiker. De flesta av dom som jag jobbat med för att få till en begravning finns ännu kvar i mitt minne.

När vi sålde vår begravningsbyrå för nio år sedan gick jag helhjärtat in för jobbet som frilansjournalist. Precis i den vevan skulle jag skriv en artikel om prästens arbete. Vad passade väl bättre än att följa vår dotter på hennes prästerliga uppdrag? 

Hon skulle ha en begravning i en landsortskyrka och vid förrättningen medverkade sommarens semestervikarie för kyrkans ordinarie kantor. När vikarien kom hade jag satt mig på orgelläktaren för att inte synas men själv ha en god överblick av det som skulle ske framme vid kistan. Kantorn kom i god tid innan begravningen med en notpärm under armen. Efter uppmjukande rörelser av händerna tog hon plats vid orgeln för att spela upp sig. När hon satte igång dånade kyrkan och kantorn skrek på hjälp. Hon hade fastnat med tutti. Jag blev förfärad. Hur var det ens möjligt? Rusade fram för att rycka loss henne och under den korta sträckan hann jag fundera var på orgeln hon fastnat.Kanske mellan orgelklaviaturens olika manualer? Med en tutti eller med båda? Hon pekade nedåt.  Där sitter det fast, hjälp mig. Tutti var något annat än det jag målat upp i fantasin och den skulle lösgöras med en sorts pedal. Jag kastade mig på golvet, slet och drog i pedalen men tutti satt där den satt. 

Kantorn tog fram sin mobiltelefon och ringde semesterfiraren. Efter avslutat samtal förkunnade kantorn att vi måste se till att orgeln får utlösning om den skulle behaga att släppa taget om tutti. Om jag var förvirrad innan blev jag än mer förvirrad. Efter en del olika åtgärder som kantorn utförde med sina fötter fick orgeln sin utlösning och tutti blev befriad.

Kantorn och jag utryckte vår framgång genom high five. Kantorn suckade djupt och sa i samma stund att nu hade hon minsann både huvudvärk och bröstvärk. Något som inte bådade gott när hon förutom tre psalmer skulle framföra Gammal fäbodpsalm och Air av Bach vilket är brukligt vid begravningar. I alla fall var det vanligt förekommande under min tid som begravningsentreprenör. 

Kantorn bedyrade att med huvudverk och bröstverk skulle orgeln fungera finfint. Så länge tutti inte hölls fången. I den stunden var jag tacksam över att jag aldrig blivit erbjuden jobb som kantor i någon kyrka. 

 

En doft av rosmarin och ett sympatiskt lidande

 Långfredag. En dag då vi ska sitta stilla och tänka på påskens drama. Mörker, svek och grymhet. I alla fall var det så när jag var barn. Inte för att vi satt stilla och tänkte på Jesus vandring på Golgata utan för att så var det bara. Inga ungar rände ute på gatorna, inga vuxna heller för den delen. På den tiden höll affärerna stängda under helgen, oavsett om det var långfredag eller ej. Därmed nödgades ingen att besöka butiken för att påskmust eller kaffe fattades från föregående vardagens inköpslista. 

Tråkigt skulle vi ha det och var dessutom kaffet slut blev det ingen hejd på lidandet. Jag avskydde långfredagens restriktioner.

Jag gick i söndagsskolan. Där fick vi lära oss allt om andlighet och syndabekännelse. Det hela började med en obligatorisk kollekt och den svarta pojken som att uppkrupen på kollektbössan nickade för varje slant som stoppades i myntinkastet. Söndagsskolfröken log nöjt och berättade om de afrikanska barnens tacksamhet över svenska barns givmildhet.

Vi undervisades om påskens drama. Vi var alla Jesu lamm och fick syndernas förlåtelse i samma stund som det sista andetaget togs högt uppe på korset och förhängena rämnade. Som om plågan inte vore nog innan döden kom som en befriare fick Jesus läpparna baddade med surt vin.

Jag blev skräckslagen. Syndernas förlåtelse förstod jag inte riktigt innebörden av men kunde mycket väl sätta mig in i lidandet när spikarna trängde genom hud, kött och senor på händer och fötter på den som fötts av jungfru Maria, korsfästs, död och begraven. 

På påskafton tillredde mamma en stek utskuret av ett lamm. Vi satte oss till bords och mamma serverade oss, påtalade att detta lamm var av prima vara. Och jag trodde att hon stoppat Jesus i ugnen tillsammans med rosmarin och morötter. Jag gallskrek av skräck och fasa. Vägrade äta och mormor som var på besök menade att hennes barnbarn fullständigt tappat förståndet. Pappa i sin tur hotade med att uppsöka söndagsskolfröken för ett allvarligt samtal. 

I sympati med Jesus letade jag när jag lugnat ner mig från den fasansfulla måltiden fram mammas ättiksflaska ur skafferiet. Stängde in mig på mitt rum, blötte ner bomullstussar och baddade mina läppar. Läppskinnet vitnade och förvandlas till tunna slamsor. Och bölandet tog ånyo fart. Jag grät för Jesus lidande och jag grät för mina ömmande läppar. Mormor suckade och ansåg att jag var lagd åt det dramatiska hållet i överkant och pappa gormade över vuxna som satte griller i huvudet på barn. Efter den påsken återvände jag aldrig mer till söndagsskolan. 

Som vuxen går jag med glädje till kyrkan för att fira påskens drama från död till liv. Den finaste helgen som innebär fest, gemenskap och eftertanke. 

Småkrypexperter och en felaktig konversation

 Jag är med i några för mig intressanta grupper på Facebook. Bland annat en där olika sorters växter avhandlas. Bilder läggs upp för ögonfröjd med även för att få hjälp och råd kring allehanda kryp som bosatt sig i älsklingsblomman. Tipsen är många och stundom uppstår en kraftfull ordväxling bland växtentusiaster och självutnämnda experter. 

En grupp jag var med i men lämnade var en stickgrupp. Anledningen till avhoppet var att en stickkunnig begett sig till Rusta för att köpa garn. Nöjd med sitt köp ville hon dela med sig av fyndet i gruppen. Det blev totalt kaos. Och vi fick lära oss att aldrig någonsin sänka oss så lågt som att köpa garn på Rusta. 

Som sagt jag hoppade av gruppen och har nu under några månaders tid stickat sju tröjor. En till var och en av våra barnbarn. Av garn jag köpt på Rusta.

Sociala medier är skyddslöst. Där kan vi häva ur oss otidigheter till för oss helt okända människor. Jag håller en låg profil och ge mig sällan in i diskussionerna för även om jag har rätt i mångt och mycket så slutar det alltid med att jag har fel.

På tal om kontakten med okända människor så skickade jag i morse ett sms till en av våra trädgårdskunder. Berättade att idag skulle hon få sina träd beskurna och att hon som trogen kund skulle få en liten förmån.

Toppen! Svaret kom snabbt. Från en för mig okänd person i Västerås. Som hette Carolina.  Inte Gun. Jag blev för ovanligheternas skull förlägen. Det tog mig en bra stund att få fram det rätta telefonnumret som ledde mig till vår trogna kund.

Nu kunde historien slutat här. Med ett vänligt ursäktande till Carolina i Västerås men en del av förmiddagen har avsatts till en synnerligen trevlig smskonversation två okända människor emellan. Och en förfrågan om att åka till Västerås för att utföra trädgårdsarbete. Erbjudandet avslogs på grund av allt för hög framkörningsavgift.

Det är inte svårt att skapa kontakter även om de är tillfälliga och uppstått på grund av en fel inmatad siffra. Bara den rätta inställningen finns. Jag kunde lika gärna fått en avhyvling och tillsägelse att som receptionist i en trädgårdsfirma hålla ordning på siffrorna. 

Vi avslutade det hela med att tacka varandra för en trevlig konversation och önskade varandra all lycka till med allt det vi ägnar oss åt. 

Jag känner mig glad, upplivad och nöjd med att tekniken inte alltid är av ondo.

Ett dödsryck och ett inspelat rörelsemönster

 Trots att det var ett tunt snötäcke som snabbt smälte undan när vi vaknade i morse märks det att våren är ganska så nära förestående. Inte minst märks det på småfåglarna som har fullt bestyr med än det ena, än det andra. Holkar inspekteras, honor uppvaktas och bröstfjädrars färger förstärkts.

Maken har även han drabbats av vårkänslor. Men han nöjer sig med att införskaffa en vertikalskärare med inbyggd mossrivare. Så gott som något kan jag tycka. Det är ändå ett säkert vårtecken. 

Denna förunderliga maskin kom med lastbil och grannen fick äran att med makens och vad jag antar sitt eget körkort legitimera sig så han kunde mottaga varan eftersom vi inte var hemma när händelsen utspelade sig.

Maken monterade livfull fast det medföljande handtaget, fyllde på med bränsle och drog kraftfullt i startsnöret. Inget hände. Han kollade tändstiftet och skvätte på lite startgas. Drog ånyo i startsnöret men maskinen gav inte ens ifrån sig en morrande hostning. Inte vet jag om han dödade maskinen vid första rycket eller om den redan var död vid ankomsten. 

Nu började dock den mödosamma reklamationen via mejlkontakt till företaget som sålt den vara som för maken skulle öppna möjligheterna att vertikalskära och mossbekämpa gräsmattan. 

Företaget uppmanade till fotobevis. Fullkomligt obegripligt ty hur ska ett foto kunna bevisa en maskins avsaknad av motorljud. Vi hade bevisligen rätt för nästa mejl från företaget krävde en filminspelning.

Jag regisserade. Sa åt maken att muntligt redovisa varje rörelsemoment. Han vägrade. Hävdade att det räckte med att dra i snöret, det var bevis nog. Jag hävdar motsatsen och fick själv lägga på röstinspelningen. Maken skruvade på tanklocket, pillade på tändstiftet och drog i snöret. Jag redovisade muntligt varje moment samtidigt som jag skötte filmkameran. Maskinen var och förblev dödstyst. Bara makens irriterade frustande trängde mellan mitt röstpålägg. 

Resultatet blev strålande. En ny karriär tycks ha öppnat sig för makarna Larsson. Det är film vi ska satsa på. Huruvida filmen hamnat i god jord hos försäljaren är ännu inte klarlagt. Kanske de kommer kräva nya bevis för en i vårt tycke undermålig vara innan reklamationen gått igenom.

Ett har vi dock lärt oss av detta. Köp aldrig en vertikalskärare med inbyggd mossrivare på internet! 

Och fakturan, ja den har maken bestridit i ytterst hårda ordalag. Han är minsann inte så from som han verkar …