Förra veckan var ett elddop. Tiden räckte knappast till och jag kände mig totalt slutkörd. När allt var överstökad kändes det som en lisa för själen att åka bort ett par dagar tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma.
Vår dotter hade bokat hotell åt maken och mig medan hon och barnen ägnade sig åt glamping. En lyxigare variant av naturnära upplevelse med övernattning. Barnen och mamman badade medan mormor och morfar byggbadade vilket är jämförbart med bryggsegling.
Som extra krydda i tillvaron fick vi ett kärt besök dagen efter vår hemkomst. Det normala livet efter en lång tids umgängesavhållsamhet börjar sakta men säkert återvända.
Idag gjorde dottern och jag en liten åktur till Sörmland. Med ett stänk av vemod i rösten påtalade hon att det snart är dags att plocka fram strumpor och skor. Jag blev plötsligt påmind om mina fötter som blivit försummade under sommaren. Dock har de fått leva i frihet med enkom ett par fotriktiga sandaler som skydd åt fotsulorna.
Mitt högra ben fortsätter trilskas trots att jag följt sjukgymnastens uppmaningar om vikten i daglig träning efter medskickade instruktioner. Rädslan att behöva byta höftled ligger och ruvar djupt inom mig. Därmed beslöt jag mig efter stor vånda att testa en ny lösning på problemet. Visserligen har jag av sjukgymnasten fått domen höftartros som med tiden bara kan bli värre men en kiropraktor kanske har mer att komma med.
För något år sedan gjorde jag ett reportage om en kiropraktor verksam i grannkommunen. Han verkade kunnig så jag bokade tid. Igår var det dags.
Jag har några regler inflikade han efter det att nödvändiga förberedelser gjorts. I reglerna ingick att jag var fri att nyttja vilket ordförråd jag kände för. Skrik och jämmer var också tillåtet men den regel han prioriterade högst var att jag inte fick klappa till honom.
Jag ifrågasatte inte reglerna men jag kände stor tveksamhet och en ånger över min bokning. Lade mig dock lydigt på bänken och det hela inleddes med massage på spända muskler. Ontskönt ska det kännas förkunnade kiropraktorn. Det gjorde bara ont. Så jag tillämpade den tillåtna regeln jämmer.
Jag sprattlade lite med fötterna för det hade han inte sagt var otillåtet. Det var då jag kom på det. Mina fötter. Hur såg de ut? Svetten bröt fram och jag stönade fram ett ursäktande över min bristande fothygien.
Kiropraktorn avslutade sitt arbete bara för att ta sig en titt på mina fötter. Försäkrade att de såg bra ut, knycklade ihop mig och tryckte till på ryggslutet. Det small och då gjorde jag det förbjudna. Jag slog. Rakt ut mot hans håll. Men en legitimerad kiropraktor kan konsten att ducka.
Idag springer jag lätt som ett barn. Artrosen är ingen artros utan ett bäcken som halkat på sniskan och fått mina ben att skilja sig 2 cm på längden. Mina ben är numera lika långa, värken jag plågats av under ett års tid är borta och jag har gett mina fötter lite extra omsorg.
Min solgunga är placerad under vårt valnötsträd. Där satte jag mig efter kiropraktorbesöket. Njöt av tillvaron, tänkte på vänskap och familjegemenskap. Utan att det gjorde ont någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar