Jag har spenderat nästan en hel dag på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Inte som patient utan som följeslagare till min mamma som efter sju månaders väntan fått sin starroperation utförd.
Det gäller att inte drabbas av någon sjukdomsbild av allvarligare art eftersom det är lätt hänt att bli borttappad som patient. Den här gången var det mamma som tappades bort och ett starkt förstoringsglas har varit hennes ständige följeslagare då hon studerat lektyr eller innehållsdeklarationer.
Ett, under tjat från mig påtvingat telefonsamtal, ställde allt till rätta och operationen kunde äntligen bli av.
Anmälan och betalning skulle ske på Kvinnokliniken. I mitt tycke en märklig kombination eftersom ögon och underliv ligger långt från varandra. Rent kroppsligt i alla fall. På Vrinnevisjukhuset ligger de mitt emot varandra av korridoren. Under de timmar jag satt i just den korridoren mellan ögonoperation och Kvinnokliniken fick jag se män i olika åldrar stiga in på Kvinnolkiniken. De blandades med kvinnor som med tjocka magar vankade fram och åter, vissa hängande över en sorts gåställning. Tydliga bevis på vad rajraj i sänghalmen kan leda till.
För en del av männen med ögonproblem var tjocka magar en sedan lång tid tillbaka avlägsen historia i den händelse de inte skaffat sig barnbarnsbarnsbarn förstås.
Vi var många barn som satt i de gröna stolarna av konstläder. Väntade på våra föräldrar som med skum blick lade sig på operationsbordet och gick med ännu skummare blick. Kortvarig skumögdhet som blir bättre om några dagar utlovades det. Vi barn fick även höra om olika sjukdomsbilder och mediciner våra respektive föräldrar förärats med. Jag började själv känna mig krasslig av samtalen och beslutade mig för att läsa min medhavda bok för att slippa uppsöka läkare.
Mamma var dagens sista patient och väntrummet avfolkades. Även personalen började droppa av med ryggsäckar på ryggen och med trötta men glada miner begav de sig hem mot sitt privata. Kvar satt jag och de två uppstoppade och stela damerna som placerats i en monter av glas.
"Undrar om de varit på Kvinnokliniken?" tänkte jag och stirrade in i glasburen. Benställningen på en av damerna tycktes vittna om detta. Medan den andra damen såg mer pryd ut och höll ihop sina ben och pekade inåt med tårna. Hon kanske hade varit på Ögon.
Jag kände mig ensam i den oändligt långa korridoren. De uppstoppade damerna höll sig tysta och gjorde inga ansatser till att lätta upp stämningen. Även de med runda magar hade försvunnit in bakom Kvinnoklinikens stängda glasdörrar.
Sjukhus är ett deprimerande ställe. Inte blir det bättre av att stela personer stoppas in i fyrkantiga lådor av glas. En konstinstallation för att skapa trevnad, visserligen, men ändå.
Hoppas att jag aldrig blir uppstoppad någon gång i framtiden och utställd i en korridor till allmän beskådan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar