Sammanträffande och krokiga vägar

Den 20 januari 1901 föddes min farfar. Han fick leva i sjuttiofyra år innan hans dagar avslutades på ett äldreboende i Karlstad.
Jag grät och saknade min farfar. Han som alltid funnits där i hela mitt liv.
"Han var gammal," tröstade min pappa och det kanske han var. Då, 1975 ansågs det tydligen gammalt att vara 74 år. Det gör det inte idag. Idag är en sjuttiofyraåring näst intill en ungdom. En aning åldrad ungdom men inte gammal.

Den 20 januari 1912 föddes min svärmor. Min makes mamma. Hon fick ett långt liv. Blev över nittio år innan hon slutade sina dagar på ett äldreboende i Söderköping. Trött i kroppen och trött i sinnet. Somnade stilla och vaknade aldrig.

Min farfar och min svärmor hade samma födelsedag. Men de hann aldrig äta tårta tillsammans.

Den 20 januari 1978 träffades vi, min make och jag. Det är tillfälligheterna som gör att man träffar varandra. Får kontakt och blir förälskade.
Vi har haft ett långt liv tillsammans. Mycket längre än jag levt innan vi träffades. Ibland har vägen varit krokig men vi har alltid tagit oss genom kurvor och finter. Hållit varandra i handen när något varit extra svårt. Hållit kvar handen i ett fast grepp när solen lyst från en klarblå himmel. Våra händer har alltid funnit till för varandra. Både då och nu.

Den 20 januari 1989 föddes vår yngsta dotter. På min farfars födelsedag och på hennes farmors födelsedag. På den dag som hennes mamma och pappa träffades för allra första gången.
Ett svarthårigt litet barn med en smilgrop i ena kinden. Nu står hon mitt i livet med många möjligheter framför sig. Möjligheter till förändring och utveckling inom det hon är bäst på. Än finns det mycket tid kvar för henne.

Jag tänker ofta på att just den 20 januari är ett datum för sammanträffanden. Som vi aldrig kan förklara. Det har bara hänt. Om det som hänt aldrig hänt hade ingen av oss funnits här som dom vi är.

 Idag tänker jag extra mycket på att det är den 20 januari.