Det hela verkade bli en mycket bra lördag. Solen silade sina strålar in mellan rullgardinens glipa i vårt sovrum när vi vaknade i morse. Och framför vår altan tronar nu en spaljé i den nygjorda rabatten som jag för ett par dagar önskade mig. Maken är rask i tanke och handling, spade, skottkärra och nyinköpt virke. Lägg jord därtill och min rabatt blev ett faktum innan önskan ens hann landa.
Jag är rätt så nöjd med att inte vara en person som eftersträvar dyrbarheter utan är glad åt det lilla. Som en nyanlagd rabatt för prunkande växter till exempel. När någon får en stor summa pengar händer det ofta att bilar byts ut mot sprillans nya, det grävs utomhuspool och inhandlas nytt möblemang. Pengarna rullar iväg till drömresor med all inclusive eller en byggsats med sportstuga i fjällen.
Pengarna kan ha kommit ägaren till del genom en storvinst eller ett arv. Eller rent utav idogt arbete där varje krona nogsamt stoppats undan och samlats på hög. Det går förvisso att låna med ränta men det brukar aldrig sluta speciellt lyckligt i det långa loppet.
Själv har jag som ensambarn ärvt min mammas pengar hon hade på kontot samt det försäljningen renderade då jag sålde hennes radhus efter begravningen. Ett radhus dit hon flyttade exakt idag för nio år sedan.
Jag har inte spenderat något av mitt arvegods. De finns på ett konto som säkerhet i den händelse att det av någon anledning skulle sluta att komma in pensionspengar. Inget känns säkert i dessa tider. Regeringen kan hitta på att låta pensionärer lida svält eller höja avgifter som en pensionär inte mäktar med.
Men idag har jag skänkt barnomsorgen på Norrköpings kommun det mesta av mitt arv. Jag som inte ens är i behov av barnomsorg. Anledningen till denna generösa (o)gåva kom an på en räkning som jag hjälpte dottern betala gällande barnomsorgen för småtvillingarna.
Summan skrevs in men av misstag råkade jag glömma flytta markören så några av OCR-siffrorna slank med bredvid den först ämnade humana summan. Jag gjorde om och tänkte rätt, klickade på godkänn och såg mina ärvda pengar försvinna in i Norrköpings kommuns kassa för barnomsorgen.
I en evighetslång väntan med 67 personer i kö fick jag så äntligen tala med en helgarbetande bankman. Som trodde jag ringde för att skämta. Om en sådan allvarlig sak! Han tröstade mig med att det kunde ha varit värre. Jag hade kunnat fått kontot kapat. Dottern jämrade sig, varför i all sin dagar använde du det där kontot? Svar, jag vet inte. Jag klickade väl på fel konto.
Utefter bankens instruktioner har jag nu mejlat kommunen, avdelning barnomsorg. Skrivit att de inte ska känna sig glada över kassatillskottet utan vänligen lämna tillbaka det som inte tillhör dem. Att de omgående ska höra av sig på måndag och inte använda mitt arv till höghastighetsbanan Ostlänken.
Maken sa så tyst att jag knappt hörde att låta spärra kontot med arvet efter min mamma. Jag skyller på att jag är född med obotlig dyskalkyli och är ofta oförmögen att tolka riktigheten i siffror.
Får jag pengarna tillbaka vilket jag innerligt hoppas på, ska jag faktiskt använda lite av dem till inköp av vackert blommande klematis som ska pryda den ännu tomma spaljén.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar