Allt sedan den 26 september fram till den 5 oktober har det varit ett firande. Stortvillingarna och deras lillebror har med en dags mellanrum fyllt år och i måndags var det småtvillingarnas storasysters tur att bli hyllad på bemärkelsedagen. Tårta och tacos, paket och hurrarop. En viktig dag i barns liv. Mindre viktig för den som kommit en bra bit upp i ålderstrappan.
Så här på höstkanten har kortärmat bytts ut mot långärmat, tjocka jackor har plockats fram ur garderobernas innersta och sandaler ersatts med för årstiden anpassade skodon.
Därmed fylls tamburernas klädhängare och skoställ rikligt då det anordnas födelsedagskalas.
Med på kalaset hos den äldsta av födelsedagsbarnens skara var den som gjort sist entré i vår familj. Hon har i det närmaste hunnit bli fem månader och har ännu inte insett vikten av födelsedagsfirande. I ärlighetens namn verkar det mest ansträngande för flickebarnet att behöva vara social i större folksamlingar.
Med den påföljden att barnets föräldrar fick äta i skift. När maten var slut togs ett beslut. Föräldrarna begav sig hem med den lilla medan hennes tre syskon stannade kvar för att fortsätta kalasa med sina kusiner. Det var då skomysteriet tog sin början.
Vid hemkomsten upptäckte sonen att han tagit fel skor. Han hade klivit i sin före detta svågers skor. Småtvillingarna och deras storasysters pappa. Som bor en relativt kort sträcka från barnens mamma men kom till kalaset direkt efter jobbet i Norrköping och hade sålunda med sig sin bil. I bilen fanns ett par extraskor så det fanns ingen anledning till en omedelbar åtgärd.
Maken och jag hade som vi lovat kört hem stortvillingarna och deras lillebror till föräldrarna. Hemma i vårt eget bo satt vi nedsjunkna i soffan helt ovetande om det beklagliga skobytet.
Igår var jag ute i ärenden på byn. Vår son ringde och undrade om jag hade vägarna förbi hans syster. I så fall kanske jag kunde byta tillbaka skorna så ordningen kunde återställas. Jag plockat upp de utbytta skorna hemma hos sonen för att sedan ta mig vidare till dottern för leverans av en flaska ketchup och ett paket makaroner som hon glömt i min bil. För att underlätta för mig själv körde jag först hem till vår före detta svärson med hans skor. Han var dock inte hemma så jag ställde skorna utanför hans dörr. Därefter fortsatte färden vidare till vår dotter för att hämta sonens skor och lämna matvarorna. Vi satt och pratade en stund innan det var dags för mig att hämta stortvillingarna från kvällens fritidsaktivitet. När jag kommit ett stycke på vägen kom jag på att jag glömt skorna i dotterns hall. Ingen skada skedd, vägen hem från fritidsaktiviteterna går strax förbi dottern så stortvillingarna och jag svängde förbi för att hämta skorna. När jag kom tillbaka in i bilen utbrast barnen unisont, nej det där är inte pappas skor. Jag dementerade deras åsikt med det bestämda. När jag så överlämnade skorna till sonen höll han fullständigt med sina barn. Skorna var inte hans. En viss förvirring uppstod innan jag åkte tillbaka till den trappa där jag tidigare ställt ett par skor och gjorde ett byte. Sonen blev glad, äntligen var skorna hemma hos de fötter som ägde dem. Alltså de skor som han haft på sig då han åkt hem efter kalaset.
Väl hemma slogs jag av en tanke. Jag gick ut i vår hall och hämtade de skor maken haft på sig när vi for hem från festligheterna. Höll upp dem framför honom och frågade om han kände igen skorna. Vilket han inte gjorde. Utmattad satte jag mig på köksstolen. lade skorna i knät och tittade uppgivet på maken.
Utan ett ord greppade maken skorna i ett stadigt tag och begav sig hem till vår före detta svärson. Som inte invigts i turerna då han ännu inte var hemkommen och hunnit upptäcka ett par främmande skor på sin trappa. Ibland är det en smula jobbigt att vara människa ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar