Nyss hemkommen efter en hundpromenad. Vi ska ha ledarhunden Sigge boende hos oss ett par dagar då hans matte är iväg på någon sorts fortbildning tillsammans med sina prästkollegor.
Okopplad skuttade han före mig på den skogsstig vi vanligtvis brukar gå. Han har minne för stigar den där hunden. Hundar har för övrigt ett gott minne. Episodiska minnen sägs det som bygger på tidigare händelser. Några speciella händelser som skett på de stigar jag vandrat tillsammans med Sigge minns jag inte, däremot är jag fullkomligt säker på att Sigge memorerat vår gemensamma vandringsled för det är så han är tränad och utbildad. Att känna igen sig, hitta vägen och leda sin hundförare förbi hinder på ett tryggt och säkert sätt.
Jag har ett ganska bra lokalsinne. Minns vägar och gator och vart de leder. Men mitt goda lokalsinne kan svikta ibland. Speciellt när jag besöker nya platser och jag ska leta mig tillbaka till punkt A från punkt B. Då kan Google Maps vara till god hjälp förutsatt att jag håller telefonen i rätt riktning och kan utläsa hur den blå punkten rör sig. Om inte kan det ställa till med problem vilket dottern och jag fick erfara när vi var i London. Vi travade runt i något som kändes evigheter utan att hitta till det hotell där vi tidigare ställt in väskorna i vårt rum. Vi mindes varken hotellets namn eller gatunamn där det var beläget. Bara att det ungefärligen låg strax intill Covent Gardens Undergroundstation. Google Maps ledde oss till otaliga främmande platser ända till dess det sunda förnuftet sa oss att nu är allt bort i stöll. Att batteriet i min mobil plötsligt tog slut gjorde inte saken bättre.
Stress kan bidra till ett sviktande minne. Jag har lätt för att bli uppstressad speciellt när jag är i Norrköping och ska på en shoppingrunda. Då kan minnet svika och jag minns inte allt jag måste uträtta.
Som den gången då jag hade en tid att passa efter det att jag gjort mina ärenden. På min att-göra-lista stod inköp av ett par byxor. Trots att det var smällkalla vintern behövde jag byxor i en lite luftigare modell för inomhusbruk. Varm och svettig klev jag in i provhytten med tre par byxor. Klädde jag av mig jackan, sparkade av mig vinterkängorna och drog av mig jeansen. Det första paret passade perfekt och jag nöjde mig således med dem. På med mina egna för länge sedan betalda kläder och ställde mig därefter i kassakön som före Coronatiden ringlade sig tät och lång.
När det blev min tur frågade kassörskan om jag inte glömt något. Jag blev rädd eftersom jag trodde hon antydde att jag av misstag låtit några av de byxor jag tagit med in i provhytten slinka ner i min väska och sedan glömt att de låg där.
Nej, nej bedyrade jag. De andra byxorna har jag hängt på anvisad plats utanför provhytten.
Kassörskan log milt. Hennes ögon följde min kropp, uppifrån och ner och så tillbaka till mitt ansikte där vi fick åter igen fick ögonkontakt.
Då insåg jag att mitt minne spelat mig ett spratt. Kvar i provhytten hängde mina jeans och ett par nakna, vinterbleka, aningen håriga ben visade sig under jackans nederkant för att fortsätta ner i stövelskaften.
Jag skämdes som en hund med periodiskt minne men kände mig dock en smula upplivad då jag märkte hur jag kassörskan och mina medkunder fick ett glatt och lättsamt sinne.
Varje gång jag plockar fram dessa byxor i lätt och luftigt material dyker detta pinsamma minne upp men jag är ändå tacksam över att jag fortfarande är i stånd till att minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar