Varje morgon när vi äter frukost tittar vi ut genom fönstret. Alltid händer det något som väcker vårt intresse. Rävar, rådjur, och fåglar bildar en levande tavla och fönsterfodret är tavelramen. Fåglar fascinerar mig. Jag kan sitta vid fönstret långa stunder för att se dem landa vid fågelbordet. Det skiljer sig åt hur fåglarna äter. Några sprätter vilt med näbbarna för att på så sätt få fatt i det allra bästa som erbjuds. Andra däremot verkar urskulda sig, tar det som blir över och håller sig nere på marken. Det slåss och bråkas, markeras vem som bestämmer. Uppvaktas och ignoreras. Grupperas och stöts undan. Precis så som vi människor beter oss. Alla är vi oss själva närmast.
Några fågelarter har gett sig iväg. Hem eller bort det är frågan. För vad är egentligen hemma för en flyttfågel?
I dagarna är det exakt trettioett år sedan vår familj lämnade det trygga och invanda för att starta ett nytt liv på en främmande ort. Spännande och sorgesamt. Jag satt i bilen och grät. I knät höll jag en uppstoppad uggla som mist livet när den flög in i en elledning hemma på vår gård som sålts till främmande människor. I ladugården råmade korna farväl och på gårdsplanen stod mina svärföräldrar och vinkade av sin son, sonhustru och barnbarn.
Efter tio år lämnade vi vårt hem, föräldrar, vänner och allt det som maken och jag gemensamt byggt upp. Det tog mig år innan hemlängtan klingade av. Numera känner jag mig som en värmländsk östgöte och har inte längre hemlängtan. Men jag kan dock känna mig vilsen när vi besöker de vänner som vi ännu har kvar i vår forna hembygd. Till och med avundsjuk på att jag inte längre är en del av bygden där livet går vidare för de som fortfarande bor kvar. Det är då vilsenheten sätter in.
Min väninna Iris berättar när vi talas vid i telefon om vävkursen hon går, sammankomster, småskvallar om folk när jag ber henne om det och hur hon vissa veckor ansvarar för det vandrarhem som inte fanns när vi bodde där. När jag pratar med Iris känner jag mig hemma men ändå så långt borta.
"Jag vill också vara med och städa i rummen i det där vandrarhemmet", beklagade jag mig ynkligt inför maken. "Jag är utesluten ur gemenskapen, de saknar mig inte. Kanske inte ens ägnar mig en tanke. Om vi skulle bli hemvändare"?
Tanken är befängd. Jag vet att våra vänner tänker på oss. Trots att jag inte blir tillfrågad om att komma och gemensamhetsstäda rummen i vandrarhemmet. Och inte vill jag bli någon hemvändare när allt kommer omkring. För inget är så som det var för trettioett år sedan. Vi har alla förändrats på ett eller annat sätt vilket inte betyder i negativ riktning. Det handlar mest om förändrad livsinriktning.
Östergötland är vårt hem sedan lång tid tillbaka. Här har våra barn vuxit upp. Här är våra barnbarn födda och kommer växa upp med östgötska som sitt modersmål. Ingen vacker dialekt precis men det visar varifrån de kommer. Här har vi våra vänner och idag knackade grannen på vår dörr med en inbjudan till kvällsmat. Det ska visst bli kycklinggryta. Bara en sådan sak bidrar till att jag inte vill bli någon hemvändare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar