onsdag 4 juli 2018

Sladdriga behållare och en skvätt torrmjölk


Den 4 juli 1979 spelade Östers IF mot AIK på Värendsvallen i Växjö. Vinst till Öster med 2-0. AIK var ett pressat lag som hoppades att Arne Axelsson från Skärblacka skulle blåsa en gynnade straff för AIK.
Då hade jag aldrig besökt Växjö. Inte heller hade jag någon kunskap gällande Skärblacka. Att jag den 4 juli 39 år senare skulle sitta på en solvarm altan i Skärblacka och att äta blåbärsbulle för att fira vår dotters 39-årsdag fanns inte nedtecknat på vår livskarta. Men så är det, livet gör krumbukter och styr in oss på vägar vi inte trodde fanns.

Mitt i höskörden kom hon, vårt första gemensamma barn. Vi fick lämna det sista gärdet med torrt hö för att åka och föda vårt barn. Jag härdade ut in det längsta, höll krampaktigt i traktorratten och låt höpressen mata ihop balar som damp ner i balvagnen. Men även den mest härdade måste till sist ge upp sina åtaganden. Det är inte lätt att knipa till om det som vill ut. Maken fick pressa upp det sista av höskörden på egen hand när ungen kommit till världen och jag vilade upp mig på ortens BB-avdelning.

Vår dotter föddes i en tid då folk pratade med varandra, öga mot öga. Eller genom den väggfasta telefonen. Brevkorrespondens hörde till vanligheterna och stundom levererade postköraren ett och annat vykort. Varor betalades med utskrivna checkar som vi rev ur våra checkhäften. Om vi inte hade kontanter i plånboken vill säga. Maken bokförde vårt lantbruksföretags kredit och debet med penna i en stor linjerad bok. Och räknemaskinen matade ut långa remsor med siffror.
Vi fotograferade med Kodak Instamatic och lämnade in filmkassetten till fotohandlaren för framkallning.
Sociala medier fanns i mataffären eller hos Torsten i järnaffären. Större händelser av betydelse avhandlades tillsammans med en kopp kaffe och hembakat hos någon lantbrukskollega och maskinförsäljaren från Närke uppvaktade oss bondfruar med köksklockor i renaste furu där företagsloggan ristats in med brännpenna.

På jobbet hängde vårt nyfödda barn i en sele mellan mina bröst. Maten fanns nära till hands och plockades fram när jag satte mig till rätta på en dikesren. Eller så tog hon sig en slurk medan jag körde traktorn. När amningsperioden var över fanns alltid farmor och farfar där för att med en hjälpande hand ta hand om barnbarnet under den mest hektiska perioden.
Vi åt hemlagad husmanskost på bestämda tider och tog allt som oftast en tupplur på maten. Som varade inte längre än max tio minuter.

Om någon drabbades av sjukdom svarade läkaren i telefonen eller så skickades distriktssköterskan ut på hembesök. Nyheterna hämtades från morgontidningen där trycksvärtan ännu inte torkat. Vi kände oss nöjda med två public service kanaler och färgteve.

Det är lätt att bli nostalgisk nu i övermogen ålder då det enda som finns att tillgå i min sladdriga byst är torrmjölk om ens det.  Jag känner mig dock glad över att vår dotter som idag firar sin 39-åriga födelsedag fått växa upp i en tid då det moderna digitala samhället ännu inte var uppfunnet.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar