Nu när jag ska bli en pensionär funderar jag på om jag skulle börja ägna mig åt någon sportslig aktivitet. Jag har dock vissa krav på denna sysselsättning, det första och största kravet är att det inte får vara allt för ansträngande. Smärtfritt ska det också vara och jag vill inte bli svettig. Jag har googla på en för mig lämplig sportgren och upptäckt att det faktiskt inte finns så mycket att välja på. Golf tycker jag verkar trevlig, jag får gå mycket, får frisk luft, och kan börja på morgonen och sluta på kvällen om jag håller ut så lång tid. Men så är det det där med bollen, den lilla vita som ska skickas iväg åt rätt håll och ner i ett pyttelitet hål. Det verkar svårt och så måste jag lära mig konstiga termer och ha ett handikapp av något slag. Det finns ju minigolf också, här i Skärblacka, dit kan jag ta min cykel och slå några puttar. Men minigolf är en väldigt tråkig och irriterande sport.
Som barn åkte jag skridskor på Färjestads hockeybana. Vissa dagar i veckan var det åkning utan klubba och det var bra för oss flickor som inte hade någon utan vi gjorde piruetter och åttor baklänges. Andra dagar var det åk med klubba och då fick vi med de vita konståkningsskridskorna hålla oss i ett hörn medan grabbarna forsade fram, bromsade in så det rök vitt mot oss, slog hårt med sina klubbor i isen och vi skrek av rädsla. Är osäker på vem av grupperna som tycket det var mest roligt.
Det hände att blodvite uppstod, genast samlades vi kring den sårade och efteråt körde vi våra skenor med taggar längst fram över blodet som antog en rosa ton allt eftersom vi gjorde våra baklängesåttor.
Så på en given signal fick vi lämna isen och göra plats för ismaskinerna. Sedan kom de stora in på arenan. De riktigt stora, de som spelade i Färjestad BK. Vi hängde över sargen och tittade på, de var våra idoler men jag tror inte de märkte att vi var där.
Men en gång kom Uffe Sterner fram till oss och frågade om någon ville sitta barnvakt åt hans telningar, det ville vi alla.
Efter avslutat tonårstid lade jag all idrott åt sidan. Skidorna som min pappa vallat så noga hamnade på vinden, skridskorna i någon låda och spikskorna längst in i garderoben. Alla diplom, bucklor och plaketter arkiverade jag och min pappa sörjde.
Det finns många som utövar sport och idrott, både på elitnivå och som amatörer. De jagar tider och lägger in sina resultat i datorerna, en hel vetenskap som blandas med svett, snor och ömma fötter. Försöker slå sina egna rekord och blir besvikna när det inte lyckas. Kämpar och sliter för att uppnå sina mål. Beundransvärt på sitt sätt. Men slitigt.
Så finns det en grupp av människor som utövar idrott och sport hemma i soffan. Med öl och chips. En riktig feststämning uppstår och hela Sverige hurrar när hemmalagen och de svenska teamen får medaljer. Om medaljglansen uteblir slutar ölen att skumma och chipspåsarna ligger tomma och flottiga i sophinkar under diskbänken. Det analyseras och diskuteras vad som gått snett. Antagligen beror det på tränaren. Så måste det vara. Och den stackaren får i värsta fall sparken.
Jag ska fundera ett tag till vad som är lämpligt för mig att syssla med, det blir i alla fall inte brottning för där har det konstaterats att det uppstår deformiteter i kotpelaren och för tidigt åldrande i mellankotsdiskarna och det vill jag inte riskera att råka ut för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar