Summa sidvisningar

måndag 20 januari 2014

En vintrig skogsväg och ett nytt liv


"Kom till mig, jag bjuder på lunch så ska jag berätta för dig om hur en dröm vändes till en mardröm" sa kvinnan till mig i telefonen. Om en timma är jag på väg dit, men jag funderar redan nu varför vissa stigar genom livet är mycket krokigare än andra. Jag ska skriva ner kvinnans berättelse för att delge den till andra, jag tycker kvinnan är modig för de flesta av oss vill inte att ytan som vi strukit med hård lack ska repas och släppa in andra som sedan ska analysera och moralisera.

För fyra vintrar sedan satt maken och jag vid köksbordet hos dottern och hennes man. Vi fikade när beskedet kom. Ett hjärta i mycket smått  format hade börjat ticka under det stora. Glädjen blev enorm.
När vi sedan gick en promenad på den snöiga och vintriga skogsvägen tittade jag på dotterns ryggtavla och förundrades. Bäraren av makens och mina gener. Nu fanns vi även med i det nya livet, tillsammans med barnets farmor och farfar. Farfar som inte fick uppleva sitt första barnbarn, men han fanns ändå med, som en liten del, barnet kommer för alltid att ha sin farfar med i sitt innersta led. Han lever vidare genom sitt barnbarn.

Hur vi sedan så småningom förvaltar våra liv är upp till var och en av oss. Vi kan som föräldrar vara behjälpliga med att göra det bästa för att hjälpa till, stötta och lära för att livet ska bli så bra som möjligt. Ibland blir det fel åt alla håll för ingen av oss är fullkomliga.

I går var vi på gudstjänst. Jag satt mellan maken och vår dotter.  Hon hade tagit av sig sin egen prästskrud för att själv ta emot det hon så ofta förmedlar till sin församling. Sedan det första barnets ankomst har två liv till i den familjen kommit oss alla till glädje och lycka. Tvillingflickorna var med oss medan deras storasyster var och red tillsammans med sin pappa.
Kyrksalen var fylld med konfirmander, halvvuxna barn som är i förstadiet till att stå på egna ben. De hade tillsammans satt ihop kyrkans förbön och det stycket av bönen som berörde mig mest var när vi tillsammans bad för att alla barn har rätt till att bli älskade av någon vuxen. Mina böner om barns rätt till kärlek och omsorg riktades då speciellt till ett annat tvillingpar som vi har förmånen att vara farmor och farfar till. Deras första levnad har varit tuff, små prematurer behöver extra värme.
Tacksägelsen fyllde ljusbäraren, många var de som lämnat jordelivet, kvar fanns de som sörjde. Axlarna på kvinnan framför mig skakade, dova snyftningar och jag lade min hand på henne. Hon vände på huvudet och vi tittade på varandra. Två par främmande ögon som förstod varandra. Jag har själv fått känna av sorgen då min pappa dog,  jag såg i ögonvrån att min mamma satt med näsduken hårt i handen. Hennes sorg är enorm.

Min egen livsstig är krokig och kantad av mörka partier. Men jag försöker att inte vända på huvudet allt för mycket. Ibland kan jag inte hålla näsan i färdriktningen framför mig, nacken vrids och jag tittar bakåt. Men ju längre framåt jag vandrar desto längre bort kommer jag från det som en gång var.

Min egen förbön är att alla ska försöka se framåt, känna att det finns någon som älskar. Just idag ber jag extra mycket om det.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar