Summa sidvisningar

fredag 7 februari 2014

Bekräftelse och bugg


Håller vintern på att släppa sitt grepp nu, tänker jag och tittar ut genom fönstret och ser regndropparna som borrar sig ner i snön. Småfåglarna har ännu ingen levande föda att tillgå utan flockar sig runt fågelbordet, håller sig undan skatan som sniket försöker sno åt sig en ostkant.

Vi hade hand om stortvillingarna för någon vecka sedan. Pulka stod på programpunkten efter bak med trolldeg. Av egen erfarenhet från småbarnstiden klädde jag mig först och barnen sist. Tröjor, mössor, vantar, overaller och kängor gånger två innan allt var klart, svetten lackade under mina långkalsonger. Vi klev ut i kylan och jag slet av mig mössan.
Då kom tankarna på min pappa. Aldrig, aldrig någonsin gå ut i vintern utan mössa! På den tiden hade jag inget val, alla andra gick barhuvade, men att ens försöka prata pappa tillrätta var lönlöst, mösspåtagandet var ett faktum och jag skämdes över huvudutstyrseln och led av tonårskamraternas skratt. Jag ville vara lika, hade ett enormt bekräftelsebehov och mössan åkte ner i fickan när jag var utom synhåll min faders vakande ögon.

För över trettio år sedan anmälde jag min make och mig själv till en buggkurs. Hade en vision om att virvla fram på dansgolvet allt medan maken lyfte och snurrade mig samtidigt som vi sprätte i takt med fötterna.
Det var en katastrofal erfarenhet att upptäcka att jag var helt obegåvad i denna folkliga och roliga form av dans. Det rycktes och knycktes, fötterna spretade åt fel håll och det slutgiltiga beslutet att avstå hela projektet kom då en av danskavaljererna frågade mig om jag lämnat takten hemma. Mitt självförtroende dalade till botten som när en gråsten spräcker vattenytan. Maken gav mig den åtråvärda bekräftelsen, han tyckte bäst om att bugga med mig, men jag visste att han talade osanning. Jag lämnade det lagom polerade dansgolvet för att aldrig mer återvända dit.

För ett par dagar sedan samlades jag i ett omklädningsrum tillsammans med femton kvinnor som var omkring trettiofem år yngre än jag själv. Jag hade länge varit inne på Hälsobrukets hemsida och nosat på den konditionsfrämjande dansen Afro. Så tryckte jag på bokaknappen och med ens befann jag mig  i den glada samlingen av kvinnor.
Snörde på mig mina sportskor för att raskt hoppa ur dem, ingen annan hade skor, barfota skulle det vara.
Afrikansk musik strömmande öronbedövande ur högtalarna och det hela drog i gång. Mina nakna fötter skuttade åt höger när de egentligen skulle till vänster. Putade med akterkastellet när det var höfter fram, vickade in i övriga deltagare som tålmodigt log, viftade frenetiskt med armarna bakåt medan de andra gjorde samma sak fast framåt, jag försökte känna den heta afrikanska rytmen och lyssna och se hur instruktören betedde sig framför den jättelika spegeln. Slängde med huvudet och skakade på magen där 4,6 kilo överflödigt fett skvalpade i takt. Såg mig själv i spegeln och kunde inte tro det jag såg!

Mitt behov av bekräftelse låg kvar i ryggsäcken tillsammans med mina sportskor och jag kände att detta var fantastiskt roligt, Afro är nog min grej helt enkelt!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar