Summa sidvisningar

fredag 3 oktober 2014

Vänskap och en hylsnyckel


Minnen av min farmor är få, hon dog när jag var en liten flicka. Däremot har jag hört mycket berättats om henne genom mina föräldrar. Farmor Elin var en kvinna som var av den åsikten att vad andra sysslade med var dennes ensak. Hon ordade aldrig om händelser hon inte själv var inblandad i eller pratade illa om något. Det är vad jag har hört om min farmor och jag kan tro att det är sant när jag tänker på min pappa. Han delade sin mors ståndpunkt gällande andras förehavanden.

Men det är så lätt att ryckas med i samtal där huvudpersonen själv inte är närvarande. Antagligen är jag själv en verbal måltavla i min frånvaro men tänker att det är bra. Då är jag inte bortglömd och kan jag bidra med ett intressant samtal så bjuder jag gärna på det.

För många år sedan skulle ett par som var utsocknes flytta till byn. För oss helt okända människor men när flyttlasset kom tyckte vi att vi kände dom riktigt bra. Genom upplysningar var detta riktigt besvärliga människor och vi var garderade upp till tänderna och sällade oss till mottagningskommittén. Som dock var mycket frånvarande men ändå svävade över de främmandes flyttkartonger.

Tiden gick och av en händelse behövde den besvärlige utbölingen en hylsnyckel och han sökte upp min make som genast lånade ut sin.
Maken är som min farmor trots att de av naturliga själ aldrig träffats så  han har inte blivit influerad av hennes åsikter. Han bara är sån. Anser att det är den felaktiga handlingen människor stundom gör som ska fördömas om det nu är nödvändigt att fördöma. Inte människan bakom handlingen eftersom människan är just människa med mänskliga skröpligheter. Det är helt naturligt, påstår maken. Själv har jag tyvärr inte kommit dit i mitt ställningstagande. Men jag jobbar på det.

Tack vare ovan nämnda hylsnyckel fick vi goda vänner på köpet. Ett förtjusande par utan några som helst olater eller konstigheter i sitt uppträdande mot sina medmänniskor.
Det kröp till sist fram av befolkningen i byn att en släkting till den manliga delen i paret, som dock var död och begraven sedan lång tid tillbaka, var mycket märklig och besvärlig. Därför måste i rimlighetens namn även dessa personer vara skapt och funtad som den döde släktingen. Resonerades det.

När jag tänker tillbaka på den händelsen och att jag föll med in i den fördömande gemenskapen skäms jag en smula. Det gör däremot inte maken eftersom han är som min farmor. När andan faller på och jag pratar skit om någon verkar det som om han drabbats av någon form av hörselskada. Och talsvårigheter också för den delen.

Dessutom lånar han gärna ut verktyg till verktygslösa, om det skulle behövas....




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar