Summa sidvisningar

måndag 24 november 2014

En motorcykel och en navelsträng runt foten


Det har stundom hänt att jag skänkt en gåva till Läkare utan gränser. Känner mig präktig och human precis när jag gör det men sedan faller gåvan i glömska till nästa gång den behövliga hjälpen blir aktuell. Som den egentligen alltid är. Aktuell.

Idag fick jag syn på en skrift som berörde mig på många sätt. En kvinna i Tchad födde i sitt hem sin bebis. Något gick fel så hon lindade navelsträngen runt den lilla foten och kastade sig upp på en motorcykel och färdades på knaggliga vägar i tio mil. Väl framme stod Johanna från Läkare utan gränser och tog emot henne och det lilla nyfödda barnet. Bara för att konstatera att kvar i magen låg ytterligare två barn. Värkarbetet hade stannat upp under den vådliga färden men hjälp fanns att få när mamman var på plats och plötsligt hade hon tre välskapta barn i famnen.

Tack vare bistånd kan hjälparbetarna finnas på plats och göra allt vad de kan för att hjälpa människor som inte lever i den självklara välstånd som vi gör.

Texten avslutades med att man behöver inte vara på plats för att aktivt hjälpa. Gåvor är också en hjälp till hjälpen.

Vi tänker så sällan på det där i vår skyddande värld. Vi tar emot våra barn och de allra flesta gångerna går det bra. Smärtsamt, det går inte att förneka, men det är en smärta som oftast glöms bort ganska så snart efter förlossningen. Inte heller behöver födande kvinnor ta sig till förlossningen på motorcykel utan åker bekvämt i bil. Kunnig personal, smärtlindring, sterila instrument, rena förlossningssängar, rena kläder till mor och barn, rena sanitetsbindor, efterbesök hos läkare för att kolla att allt är som det bör vara och ständiga kontroller på Barnavårdscentralen.

Vad är det vi saknar och vad är det vi behöver? tänkte jag när jag i dag travade in i affären, fast besluten att jag verkligen behövde en ny stjärna i papp för att piffa upp vårt hem till advent.

Vi behöver heller inte vara på plats för att tänka på varandra som står oss nära. Visa att vi finns till för dem vi älskar.  Ett telefonsamtal, en vardagsfika eller ett personligt besök. Helt anspråkslöst.
Livet är kort och det finns ingen möjlighet till repris. Bäst att ta vara på livet och varandra medan vi lever.

Den fina stjärnan i papp? Jodå den ligger i sin kartong och i morgon ska jag veckla upp den, sätta i den miljövänliga lilla lampan och placera den i vårt köksfönster.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar