Summa sidvisningar

fredag 27 februari 2015

Färskt bröd och soppa på en spik



Äntligen har vår simhall öppnat efter en omfattande renovering. Dottern och jag firade tilldragelsen med ett uppfriskande och stärkande bad på morgonkvisten. Vi var fem personer i den avgränsande motionsbanan. På den andra delen var en hel skolklass. De uppvisade sina simfärdigheter för simfröken som noggrant gjorde anteckningar. Sedan blev det fri lek. Vilket betyder höga vågor i bassängen.
Jag kände hur jag långsamt smalnade av runt midjan för varje simtag. Men ordningen återställdes när vi nytvagade och hudkrämsdoftande besökte vårt lokala café. Hungern slår till efter en halvtimma idogt simmande. Vi beställde nybakat bröd med rejält pålägg. Dottern bjöd. Födelsedagsfika i förväg, förklarade hon.

Det är ganska långsamt att simma. Någon direkt konversation är inte att föredra eftersom jag inte gärna vill ha simbassängsvatten i munnen. Vem vet vad det innehåller förutom klor. Ett säkert tecken på att något har hänt är när doften av klor ökar i styrka. Jag knep ihop munnen nogsamt.
Däremot hinner man tänka en hel del innan den stora väggklockan visar att halvtimman gått och det är dags att kliva upp ur vattnet. Mina tankar letade sig tvärs över Östersjön. Till staden Riga. Ett populärt turistmål dit det dagligen går lågprisflyg.

1991, när Lettland blev självständigt, packade vi vår röda Volvo kombi med resväskor fyllda av begagnade kläder, spände fast barnen och åkte färja till huvudstaden som ligger vid floden Daugava.
Vårt värdpar hade ordnat ett boende åt oss i ett sommarlovstomt studenthem. Bilen fick vi köra till ett annat hus och låsa in bakom en hög mur som vaktades av två stora ilskna hundar. Allt för att vi skulle slippa åka hem på fälgarna, utan backspeglar, strålkastare och torr tank när veckan var över.
Misären var total. Ibland fick vi mat, ibland fick vi det köket kunde åstadkomma och det var inte mycket. Men fattigdom leder till uppfinnesrikedom så kocken kokade soppa på en spik och vi blev skapligt mätta.

Med våra fyllda väskor begav vi oss ut på den lettiska landsbygden. Delade ut kläder till en familj som hade tolv barn i ett rum och kök. Vår son lekte med de barn som var i hans ålder och blev uppäten av loppor.
Nästa tur gick till ett sjukhus där barnavdelningen skulle få leksaker som de svenska barnen inte längre ville leka med. Läkaren visade intresse för vår dotter. Han tittade henne i ögonen och frågade mig vad som fattades henne. Jag berättade och han ruskade på huvudet. Sådana barn ska sitta på institution sa han allvarligt och blev bekymrad över att vi lät henne gå lös i samhället. Sedan tog han mig med till operationsavdelningen och lät mig bevittna en ryggoperation. Några skyddskläder ansåg han överflödigt så jag fick gå in till den sövda patienten precis som jag var. Min kamera var i beredskap och jag fotade den öppnade ryggen för att sedan sätta bilderna i vårt resealbum.

Det var en omtumlande vecka. Vi fick lära oss att det gick att överleva på små medel och lite mat. Att toalettpapper var en lyxvara men även att självständighet ger svajiga ben i början.

För två år sedan var vi till Lettland och hälsade på vår yngsta dotter som flyttat till en lettisk väninna under ett par månader för att jobba med ett skrivprojekt hon höll på med. Inget fattades vad vi kunde se. Nybyggda hus där endast ett och annat ruckel störde den pittoreska idyllen i den lilla småstad vår dotter tillfälligt bodde.
Riga såg ut att blomstra och maten var riklig och mycket god. Vi trängde oss fram bland alla turister på stadens gator och avnjöt kaffelatte med perfekt söta bakverk.

1991 då vi åkte till Lettland för första gången var vår dotter endast ett par år gammal. Hon minns inte så mycket av den resan. Hennes syn på Lettland är hur det ser ut där idag.

Den vackra staden vid Rigabukten, där floden Daugava rinner och frihetsmonumentet sträcker sig upp mot himlen. Staden Riga som kommit att bli en stad som många vill besöka och där inga visum längre behövs.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar