Summa sidvisningar

onsdag 25 februari 2015

Larssons nya kor och ett tomt krutförråd


Det var sommar och värmen låg som ett lock över den värmländska landsbygden. Vi har precis fått in vårt hö när en liten gnista från höfläkten letade sig in i det nybärgade höet uppe på skullen. Katastrofen var ett faktum och slutade i en helt nedbrunnen ladugård. Mjölkkorna klarade sig tack vare ett rådigt ingripande av maken men kalvar och kvigor samt en tjur som fram till dess haft sitt roliga strök med i branden.

Genom prövningar går man styrkt vidare sägs det och det ligger nog en uns av sanning i detta påstående. Strax efter nyår stod vår nya ladugården klar och våra kossor som fått tillfälliga bostäder hos snälla mjölkgrannar fick flytta hem igen. Samt en helt ny besättning som vi köpt på auktion någonstans i Närke.
Dagspressen var närvarande vid den högtidliga invigningen och plåtade oss, djurtransportören och Larssons nya kossor. Fotografen ställde sin väska precis innanför ladugårdsdörren. Den var vidöppen och fylld av fotorullar som det så var före den digitaliserade tidsålder. Till saken hör att kor som inte känner sig hemmastadda lätt kan bli lösa i magen och det fick den arme fotografen erfara när han återvände till redaktionen med en väska fylld av fotorullar och koskit.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och jag har följt med strömmen och inte varit rädd för att prova på lite av varje. Ibland har det varit de mest märkliga förehavanden som jag haft svårt att tacka nej till. Men det mest märkliga av allt var nog när jag under några år sällade mig till försvarsmakten för att bevaka ett krutförråd ute i skogen på Vikbolandet.

Med stort ansvar spände jag på mig min svarta armbindel med gul text. V A K T stod det och vakt var jag. Jagade bort turister i husbil som slagit sina nattliga läger utanför mitt förråd som var fyllt med krut från golv till tak. Schasade bort rävar och lösspringande hundar. Plockade upp cigarettfimpar och säkrade spår. Ryckte i dörrarna och lyssnade till ventilernas susande. Inget undgick mitt vakande öga och öra.
Uppdraget var dock ytterst hemligt. Ingen skulle få veta var jag bodde i den händelse att någon kruttjuv skulle dyka upp och under hot förmå mig att öppna förrådet. Det var till och med så hemligt att jag inte ens förärats med en nyckel, än mindre själv fått sticka in näsan för att känna doften av krut. Ibland fick barnen följa med mig på mina inspektionsrundor. Under sekretess naturligtvis.

Varje månad fick jag en liten lön för mödan och försvarsmakten ansåg att jag var en mycket föredömlig krutförrådsvakt. I ur och skur gjorde jag mina inspektionsrundor och gladde mig åt den slant, om än dock ringa, som rasslade in på mitt konto. Men så plötsligt upphörde lönen att komma. Som den nitiske och ansvarsfulle person jag är fortsatte jag ändå mina vaktande åtgärder på oregelbundna tider. För så stod det i stadgarna. Oregelbundenheten främjade säkerheten.
När det gått ungefär ett halvår och lönen fortfarande uteblivit ringde jag försvarsmakten i Linköping i hopp om att den retroaktiva lönen skulle bli ganska så stor.
En märklig tystnad spred sig på linjen mellan Vikbolandet och Linköping när jag framförde mitt ärende.
Krutförrådet var inte längre något krutförråd utan endast ett tomt förråd. Ingen hade tänkt på att meddela den nitiske vakten att verksamheten sedan ett halvår tillbaka var nedlagd och all krut bortforslad under ett av mig obevakat ögonblick.

Vi tackade varandra för gott samarbete och jag lade den svarta armbindeln med gul text i ett kuvert och skickade den tillbaka till ursprungsdestinationen. Den fick sedan säkert pryda någon annan arm som hade till uppgift att bevaka ett annat förråd. I största hemlighet. På oregelbundna tider.



1 kommentar: