Summa sidvisningar

måndag 16 mars 2015

Pappersmassa och starka nypor


Pappersbruken har bekymmer. Folk läser inte tidningen längre därav produceras det mindre med tidningspapper. Däremot är vi ett hygieniskt folkslag som tvättar och torkar oss både här och där så den pappersproduktionen har ökat. Har jag fått lära mig under förmiddagens reportageuppdrag.
Tänker vi faktiskt inte så ofta på när vi vandrar i skog och mark. Att träden ska försörja och mätta många munnar på olika sätt och i flera led innan det förädlade trädet når oss konsumenter.

Vi har sagt upp dagstidningen och insuper nyheterna via våra iPads. Vi är moderna människor och hänger med i tiden.
Då vi ska ringa eller söka en adress till någon där de uppgifterna inte är noterade i adressboken slår vi på datorn. Har ingen adressbok heller när jag tänker efter. Kontaktuppgifterna har jag inlagd i min smarta telefon. Dessutom var det rätt många år sedan vi fick en telefonkatalog i vår brevlåda. Finns det telefonkataloger över huvud taget längre?

På den tid då det begav sig tyckte jag, som är oerhört lättroad, att det var spännande att få en rykande färsk telefonkatalog. Bläddrade ivrig för att se om jag själv stod med och blev lika glad varje gång att Televerket inte glömt bort mig. Extra festligt blev det när det gick att ordna så vi båda stod bredvid varandra. När vi var nygifta. Då kunde alla och en var se att vi hörde ihop även i den tjocka telefonkatalogen. Stig och Carina Larsson. Maken först, sen kom frun. Det var en gängse regel.
Titeln kunde vi också få med om vi ville. Det var trevligt att se vad folk titulerade sig som.  Då fick vi reda på andras professioner. Direktörer och kamrerer samsades bland andra lägre stående yrkesarbetare. Det gick även att läsa om det hänt något i familjekonstellationen. Hummande och nickande, se där, nu har frun flyttat till annan ort medan mannen bor kvar. Vad kan det betyda mån tro?
Nu finns allt på internet. Det vi vill lämna ut om oss själva men även det som vi vill hölja i dunkel. Ingen är oåtkomligt längre.

När jag var ung kände jag en kille som använde sina telefonkataloger för att imponera på andra. Innehållet var oviktigt, Det viktiga för honom var att visa sig på styva linan genom att med ett enda ryck riva den tjocka katalogen i två delar. Namn, adresser och telefonnummer klövs och han slog sig för bröstet så bringas hårstrån krullade sig några extra varv.
Jag såg honom utföra tricket en enda gång. Det hela föregick av en sorts ceremoni där han pustade och stånkade som en tyngdlyftare ungefär. Sedan kom rycket och vi flickor klappade händerna och jublande. Med största varsamhet bar han sedan den tudelade telefonkatalogen med Televerkets logga upp på vinden och lade den bland sin samling av söderrivna kataloger. Tuppkammen svällde och blev blodröd men när vi sedan fick reda på att han utöver sin skicklighet att dela telefonkataloger med bara händerna även kunde baka kanelbullar falnade hans utstrålning i våra ögon och han fick det föga smickrande öknamnet Bull-Johan.

Det hela utspelades sig på den tiden då det gick att stoppa 10-öringar i myntinkastet i ortens telefonkiosker. Då man kunde jävlas med folk genom att tugga upp en Bugg och kleta i myntspringan så den som ville ringa fick ta fram tupe- och stålkam för att rensa upp efter tonåringars framfart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar