Summa sidvisningar

söndag 19 juli 2015

Filofax och compact living


För några år sedan köpte jag en filofax till vår yngsta dotter. Den var snygg och hade rejält med plats för noteringar om plats, tid och ställe.
Veckorna innan vi sålde vårt företag köpte jag mig en egen filofax. Många ögonbryn höjdes. Varför en filofax när det inte längre finns någon framförhållning?
Jag ville ha en filofax och en filofax fick det bli. En nästan likadan som vår dotters. Dessutom hade jag aldrig haft någon i min ägo, endast en almanacka med hårda pärmar. Ful och tråkig så något nytt ville jag unna mig som nybliven pensionär. Maken ansåg att jag gjorde helt rätt och han var övertygad om att den skulle fyllas upp med förpliktelser.

Fler ögonbryn höjdes över mitt beslut att sluta arbeta långt före pensionsåldern. Skapade sig bekymmer för mitt nya påbörjade levnadstillstånd. Och så var det ju det där med filofaxen. Som enkom ska användas av det yrkesarbetande folket.
Jag försvarade mig. Sa att jag kunde sitta och bläddra i den och njuta av att dag efter dag, vecka efter vecka och månad efter månad var tomma blad i min filofax.
Nu blev det inte riktigt så. Varje dag finns det något jag skrivit ner. Åtaganden jag ska utföra. Tider som ska passas och människor jag ska träffa. Däremellan frissan, tandläkaren, optikern, bilprovningen, dagis tur och retur. Hundvakt och barnvakt.

De dagar där jag själv kan bestämma tiden väger ändå tyngst i tidens vågskål. Det finns stora skillnader i att arbeta och arbeta. Det ena är ett måste medan det andra är det jag vill. Vill jag inte blir dagen i filofaxen obevekligen tom. Så har jag bestämt.

Många gånger är det tiden som styr oss. Vi blir till ett slags offer för den tid som är för kort. Som inte räcker till, det blir inget över för annat. Jag vet för jag har själv varit där. Under många år. Klockan har jagat mig, flåsat mig i nacken och uppmanat, skynda, skynda. Dagar då jag inte hunnit äta min lunch. Mellan tiderna har jag tryckt i mig en chokladkaka för att uppnå energikicken som gett mig för stunden ny bränsle. För att orka framåt. Helst ända fram.

För några kvällar sedan kunde jag inte somna. Lyssnade på makens andetag där han låg vid min sida djupt nere i sin egen sömn.
För det mesta är det något som gnager och molar vilket motar bort den trakterade sömnen. Problemen blir stora och oövervinnerliga under de nattsvarta timmarna. Men så var inte fallet under min vaknatt. Jag kunde inte sova för jag tänkte på att jag har det så bra. Blev vid så gott mod att det blev stört omöjligt att varva ner och låta mig sjunka ner i ett sovtillstånd. Borrade in huvudet i kudden och kände hur perfekt den var. Täckets mjuka yta och doften från nytvättade lakan. Lagom varmt i sovrummet, jag varken frös eller svettades.
Tänkte på våra barn och barnbarn. På det nya lilla barnbarnet som snart kommer. Tänkte på vårt förhållande. Vår trädgård och vårt lilla anspråkslösa hus där vi lärt oss leva enligt compact living metoden. Tänkte inte bakåt, tänkte inte framåt. Tänkte bara i nuet. Inte att nu måste jag sova för min filofax är fullmatad.

Jag kunde unna mig tiden medan väckarklockans röda siffror mot den vita garderobsdörren bytte plats med varandra. Att jag var lite trött på morgonkvisten efter endast ett par timmars sömn spelade ingen större roll. Det fanns ändå inga tider jag absolut var tvungen att passa...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar