Mjölksyra och ondska

Vi var på Visingsö. I två dagar cyklade vi omkring på platt mark. En bra ö för just den formen av aktivitet eftersom benen slipper bli fyllda av mjölksyra.
Åt gott, njöt av sommarvärmen och några dagars semester från firman. Lät andra ta över och försökte låta bli att tänka jobb.
Klättrade upp i Erstad kärr och fågeltorn. Inga fåglar syntes till, dock ett gäng med hästar som fridfullt körde ner de mjuka mularna i marken på jakt efter grässtrån.
Hagahögen där det lär ligga en mäktig hövding begravd, domarringar och rysskyrkogård. Silkesodling och hästbajs efter remmalaget.
Visingsö är de historiska möjligheternas ö om någon är lagd åt det hållet.

Sista dagen trampade vi till Visingsborgs slottsruin. Där tänkte vi fotografera varandra till semesteralbumet. Som sig bör. Invänta färjan till fastlandet, sitta och blicka ut över Vätterns vatten. Sorgset gruva oss över att John Bauer med fru och son följde med Per Brahe ner i djupet år 1918. Spekulera i det fasansfulla öde att hjälplöst se sin familj försvinna utan att kunna göra ett dyft för undsättning. Samt stryka med själv till råga på allt elände.

Vi ställde från oss cyklarna och gick in i valvet till slottsruinen. Där stod två människor tätt hopslingrade. En man och en kvinna. De grät. Vi stannade upp och de tittade på oss med rödkantade ögon.

-Vet ni hvad som skjedde? frågade de.
Vi skakade på våra huvuden.
Nej vi visste inget. De berättade. Det var den 22 juli. Vi var på Visingsö och njöt av sommaren och ledigheten. Åt gott och cyklade utan att få mjölksyra i benen.

Mannen och kvinnan torkade sig i ögonen. De hade också cyklat. Ända från Norge. De hade haft det trevligt och gemytligt. Sett mycket av Sverige från sina cykelsadlar. Nu skulle de försöka ta sig hem. Till Oslo. Kanske gick det ett tåg från Jönköping? Vi visste inte om det var möjligt.

När vi packat in våra cyklar i bilen och var på hemväg stannade vi till i Linköping. Hade lovat att ta med tvillingvagnen som sonen köpt. Barnen var ännu inte födda vid den tidpunkten men en vagn skulle ändå införskaffas i god tid. Två små barn skulle snart träda in i vår galna värld. I en värld där ungdomar mejats ner på en annan ö i ett annat land.

När vi kom hem hängde vi framför teven. Tittade och lyssnade. Jens Stoltenberg var skakad. Han darrade på rösten. Vi andra satt tysta och försökte förstå det som inte gick att förstå.
Vi undrade om det norska paret kom med något tåg hem till Oslo. Doften från deras hud satt kvar i min tröja. Doften av svett, snor, tårar och sorgsenhet hade överförts när vi kramades. Där i valvet vid Visingsborgs slottsruin. Den dag då ondskan kom till Utöya kramades vi med två okända människor. Försökte föra över lite mänsklig värme till två som bara ville hem till Oslo.

"Vi såg ondskan men den bekämpande vi", säger Jens Stoltenberg idag.
Ondskan är svår att bekämpa. Jag tror att det aldrig lyckas även om vi står upp för öppenhet och demokrati. Ondskan kommer alltid att finns mitt ibland oss. Där den alltid har funnits.