I lördags skulle min pappa ha fyllt 91 år om han levat. Han ville aldrig uppleva sin 100-årsdag lät han ofta meddela. Han såg en dyster framtid där han med tomma ögon placerats i allrummet på något vårdboende framför ett av dessa otaliga matlagningsprogram som rullar i teven.
Nu blev han aldrig 100 år, däremot fick han sluta sina dagar på ett vårdboende. Det som han alltid fruktat mest. Ålderdomshemmet. Låt mig slippa ålderdomshemmet, sa min pappa med en rysning.
Tid och ork förändras. Oundvikligen. Och ett "ålderdomshem" fick det bli. Tyst fogade han sig i livets förändring och lät främmande händer sköta allt det han inte själv kunde sköta.
En gammal pappahand i min hand och andetagen upphörde. Ett år fick han bo på vårdboendet. Dödens väntrum.
Min farfar arbetade på ett ålderdomshem, som det en gång hette. Ordet brukare var inte uppfunnet, inte heller vård i livets slutskede. Där, bland alla de gamla människorna vistades jag som barn. Det var mitt stora barndomsnöje att springa runt i korridorerna, köra tant Hilda i rullstolen. Prata med Alfred och alla de andra som i sin skröpplighet lyste upp när barnet, den lilla flickan kom skenande på smala ben.
Då fanns det heller inget som hette besparingar. Alla måltider lagades av personalen i det enorma köket. När lingon och, trädgårdsfrukter mognade hjälptes personal och de gamla som orkade till med att skörda. De som inte orkade fick som sin uppgift att rensa det som släpades hem i korgar och hinkar. Sedan tog det stora koket vid och avlöstes senare av korvstoppning, pressylta och saltning av julskinkorna. Julbak och pepparkaksstök.
Egen tvättstuga där de gamlas sänglinnen och kläder lades i blöt. Tvättades, manglades och ströks. Den som orkade hjälpte till. De som inte orkade gjorde det ändå för de hade anställning och fick lön för mödan. Tror inte att någon var ansluten till facket eller att något skyddsombud gjorde årliga visiter.
Tryggt somnade de gamla i sina sängar. Personalen hade egna rum. De fanns till hands dag som natt.
När min pappa hade möjlighet hjälpte även han till. Klippte de enorma omkringliggande gräsmattorna. Satt i personalköket och drack förmiddagskaffe. Hämtade mjölkrukor i ladugårdens mjölkrum. Eldade i panncentralens panna. Körde avlidna till bårhuset som låg längst bort i trädgården. Dit jag inte fick gå men ändå gjorde. När ingen såg. Kikade in på korset som var uppspikat på kortväggen. Det lilla altaret med stearinljus och en stilla kropp som vilade på den svarta katafalken.
Jag upplevde ålderdomshemmet som en lekplats. Snodde runt personalens vita stärkta rockar, satt uppkrupen i gamla knän där darrande händer strök över mitt svarta hår. Ingen motade ut mig, sa att det var en förbjuden plats för barn. Var alltid välkommen av alla. Mest av de som bodde där permanent. Jag trivdes där som det märkliga barn jag var.
Min pappa såg antagligen något annat i ålderdomshemmet. En människas kroppsliga förfall och nederstigande i beroendeställning. Den typiska lukten som möter när ytterdörren öppnas. Män och kvinnor som vill gå till sina föräldrar och inte förstår varför de inte får ta sin väska och resa. Hem.
Idag är det gamla ålderdomshemmet en plats där missbrukare får vård och hjälp med att förhoppningsvis klara av att leva i ett samhälle där hårda besparingar råder. I ett samhälle där vårdpersonalen flyr och där de gamla får somna i sina sängar på vårdboende som inte är bemannade nattetid. De som bor kvar hemma för inga vårdplatser finns får äta stela pannkakor som färdats runt jorden innan de hamnar på brukarens bord.
"Sätt mig aldrig på ålderdomshemmet"! I lördags skulle min pappa ha fyllt 91 år...
Tack till alla som tar hand om oss när vi blir gamla!
Ja, tänk hur mycket som var annorlunda förr. Jag minns också sådana ålderdomshem. Många var ju förhållandevis pigga på den tiden. De riktigt dåliga hamnade på långvården eller på mentalsjukhusens demensavdelningar.
SvaraRaderaTror att det hängde mycket på personalen hur andan blev.
Idag är det torftigare. De som kommer till äldreboendena är i slutskedet. I regel dementa i det stadiet att de omöjligt kan vara hemma. Bemanningen är hårt slimmad. Det finns inte så mycket tid till aktivering. Men även det är en chefsfråga. Vad prioriterar man? I min förra församling hade jag ett äldreboende där mycket tid las på att prata och göra saker ihop. Jag var där två gånger varje vecka och vi arbetade ihop jag och personalen med att umgås, läsa, titta på bilder och minnas. Och så bad vi och sjöng. Böner o psalmer från förr.
Tänker att där kände personalen de gamla sen förr. Eller så kände de deras barn eller barnbarn. Det var en liten ort. Det blev familjärt.
Nu jobbar jag i en stad där jag har många äldreboenden. Där förstår man sällan nyttan av att stimulera. De gamla sitter i dagrummet och sover eller ligger i sina sängar. Tror att de får mycket lugnande. Det händer inget mellan måltiderna. Bara skötsel. Jag försöker få till positiva samlingar. Ibland funkar det. Men oftast inte alls. För personalen förstår inte vikten av aktivering. De förmår inte bolla med mig för att dra in någon eller några i ett samtal. Bara på ett ställe där man har en trivselassistent brukar det funka bra varje gång. Om hon nu får vara kvar... hon är där som en arbetsmarknadsåtgärd.
Fint att få ta del av dina barndomsminnen.