fredag 21 augusti 2015

Jodens undergång och en bångstyrig höftkula


Nästa månad ska enligt vissa siare vara den sista månaden för planeten Tellus. Vilket betyder att allt mänskligt liv tillsammans med jorden kommer att utplånas. Orsaken till denna förväntade enorma dramatik lär vara en asteroid som nalkas från det eviga universum.
Nasa går dock ut med ett pressmeddelande som lugnar. Ingen oro, någon katastrof kommer att inträffa. Inte förrän den 16 mars år 2880, då behöver den då levande befolkningen fatta varandras händer och tacka för tiden som varit. Om inte förr så är den 15 mars ett passande datum enligt mig som aldrig kommer att få uppleva den händelsen.
Å andra sidan skulle det inte skada om vi redan nu fattade varandras händer och tackade varandra för att vi har förmånen att leva sida vid sida. I medgångar såväl som motgångar.

Ibland kan det kännas att jordens undergång är nära. Besvärligheter, sorger och bedrövelser lägger sordin på glädjen och lyckan. Krig och katastrofer, fientlighet och motsättningar kanske snabbar på förloppet om utplåning. Men även små vardagsmotgångar kan få den mest positivt inställde till att vissna och förlora hoppet om en förändring. Det tillståndet brukar sällan vara permanent för det mesta löser sig på ett eller annat sätt. Bara tvi bejakar tiden ty ibland har vi allt för bråttom med att ställa saker och ting tillrätta. Det ska även finnas tid för eftertanke för att bästa tänkbara resultat ska uppnås.

För flera år sedan var maken och jag på en liten tillställning. En av festdeltagarna hade opererat sin höft. Gammalt skrot ersattes med nytt och blänkande. I och med detta blev livet med smärta och haltande gång ett minne blott.
Stärkt av mat och dryck behövdes ett toalettbesök fram på aftonens timmar. Mannen med den nya höftkulan försvann in på hemlighuset medan vi andra kalasade vidare. Efter en uppseendeväckande lång tid började mannens hustru sakna sin motpart och knackade försiktigt på toalettdörren. Vilken var ordentligt låst. Ett svagt stönade nådde ut genom den stängda dörren varpå festens värd kände sig nödd och tvungen att peta upp låset. Där på tronen av porslin satt en mycket blek höftledsopererad man. Höftkulan hade hoppat ur ditt läge och smärtan hindrade mannen att resa på sig och dra upp brallorna.

Samtliga festdeltagare rusade till för att på något sätt vara behjälplig. Någon skrek efter en ambulans medan huvudpersonen själv satt med svettiga lår fastklibbade mot toalettringen och skrek att ingen fick röra honom. Alla insåg att där kunde han inte sitta när det var fest och allt. Vi trotsade hans protester och reste med varliga händer upp honom i stående position. Varpå höftkulan lugnt och stilla gled tillbaka i sitt rätta läge. Byxorna drogs upp, mannen torkade sin panna och festligheterna kunde fortsätta i oförminskad styrka. Värdinnan blev så uppjagad av händelsen att hon fick spänna på sig sitt dragspel och vi klämde tillsammans i med några käcka allsånger.

I den stund som mannen satt i sin ensamhet på toalettringen och lyssnade till det glada sorlet runt kalasbordet kände han sig som om han nått vägs ände och jordens undergång var nära förestående. Vilket är fullt begripligt. För vem skulle inte känna så om höftkulan plötsligt kanade ner mot bäckenbotten.

Några asteroider är inte något jag ängslas över. Värre vore om jag skulle bli tvingad att av någon anledning lägga mig på operationsbordet. Det skulle kännas som jordens undergång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar