Summa sidvisningar

tisdag 22 september 2015

Dryga böter och en yster tjur


Det finns modiga människor men det finns även dumdristighet. Tänkte jag när jag läste om Amina Axelsson från Linköping.
Amina är bosatt i Spanien, engagerad i en djurrättsorganisation och begav sig till Marbella för att bevittna en tjurfäktningsföreställning. Planen var att hon skulle stoppa de barbariska och plågsamma striderna.
Ett både modigt och dumdristigt beslut. Amina blev hals över huvud utkastad från arenan och tjuren gick det dystra öde till mötes som tjurar gör i detta hemska evangemang som får EU-stöd eftersom det räknas som kultur.
Amina överlevde men kommer få dryga böter att se fram emot. Men bättre det än att bli spetsad på hornen av en ilsken, sårad och förvirrad tjur.
Något stopp på galenskaperna med att plåga tjurar har nog inte Amina fått till, men hon har i alla fall på ett tydligt sätt förkunnat det majoriteten av befolkningen anser om tjurfäktning. Det var mycket modigt av henne!

Tjurar är inte att leka med. De kan se ack så snälla och fromma ut där de går bland sina frillor och betar ute på gröngräset. Dock kan de surna till och bli obehagliga helt omedvetna om sin styrka och tyngd.

När vi hade mjölkkor kom maken på att vi skulle använda oss av en tjur för att betäcka våra kvigor. Jag fick till uppgift att hålla kvigan i grimman ute på ladugårdsbacken medan maken var tjuren behjälplig med att hitta rätt. Tjuren blev yster och glad över det tilltänkta språnget, om det var okunskap från tjurens sida eller endast iver går inte att orda om men en cirkus utan dess like blev det i alla fall.
Livrädd stod jag och höll ordning på kvigan som travade runt och undrade vad som höll på att ske bakom rumpan. Tror till och med att jag grinade ty i ena ögat såg jag liemannen stå och flina medan jag såg tjurens ystra krumsprång i det andra.
Maken höll i tjuren med ett stadigt grepp om repet och lovade att om vi fortsättningsvis skulle betäcka kvigor på naturlig väg skulle tjuren få en nosring.
Huruvida tjuren fick till det eller inte kommer jag inte ihåg, däremot minns jag tydligt seminören som därefter tillkallades med sina rör fyllda med början till nya kalvar.
Det var en fridens man som endast röt åt mig en enda gång. Det var när jag av misstag råkade spola hett vatten rakt ner i hans ena gummistövel. Det är fullt begripligt och jag har stor förståelse över att han höjde rösten.

Tjuren slutade tragiskt sina dagar utan att få nya möjligheter till förlustelser då vår ladugård brann ner till grunden. Han blev till en förkolnad hög bredvid den lika förkolnade kvigan som tack vare seminören skulle till att kalva.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar