Summa sidvisningar

söndag 31 januari 2016

Äppelblom och en bön till Herren


Snöfall under natten. Så klart, vad annat har vi att vänta, än är inte vinterns tid förbi. Termometern har dock sakta men säkert krupit upp till det gradantal som räcker för att smälta bort den snö som föll i natt och blottlagt våra gräsmattor som är gröna men inte ännu inbjuder till att beträdas utan strumpor och skor.
Maken är positivt inställd och har spolat av våra bilar med högtryckstvätten. I mitt tycke en onödig åtgärd eftersom vår väg mest liknar en leråker på vissa ställen. Men något vill han väl fördriva tiden med då hans hustru suttit upptagen med att skriva tre artiklar under större delen av dagen.

Vår magnolia har börjat med att svälla upp sina knoppar. En förberedelse inför det som komma skall. Förra året var den för första gången översållad av mörka blommor med inslag åt det lila hållet. Vi är lite oense om just magnolian, maken och jag. Han vill bygga en inglasad uteplats precis där den står vilket betyder att magnolian måste offras. Vilket jag inte vill med den påföljd att diskussionerna fortgår vart placeringen av den inglasade uteplatsen ska förläggas.

Ett välfärdsproblem som jag inte skäms över fast jag kanske borde. Med tanke på att minst ytterligare trettionio personer drunknat på sin flykt över Medelhavet. Åter igen ser vi bilder på drunknade små barn som ligger på strandkanten. Bebisar som aldrig hann leva sina liv.
Jag vet snart inte vad jag ska tycka om den här massflykten som sker. Det är så ofattbart tragiskt och hemskt.

Än så länge sitter vi i de trygga sadlarna. Men inte så länge till om vi ska tro på generalmajor Anders Brännström som spår att vi ska få vara med om krig inom några år.
Allan Widman spär på och ser Ryssland som det stora hotet.

Vad gör vi om ryssen kommer? Ska vi då också fly för våra liv och vart ska vi fly?
Kommer vi att samla ihop oss till en enda gemensamhet och ta hand om varandra? Föräldrar, barn, barnbarn, syskon och övriga släktingar, äkta som ingifta, kommer vi att följas åt oavsett vad som idag ligger och pyr under ytan. Tveksamt. Var och en är sig själv närmast. Det liv som gäller idag i den trygga präktigheten kommer även att gälla vid krig och katastrofer. Bomber och granater gör ingen skillnad, det är min fasta övertygelse.

Om en stund ska vi åka hem till stortvillingarna och deras lillebror. Barn som än så länge är ovetande om världens ondska. En dag blir även de varse om vad som är mitt och vad som är ditt när det inte längre handlar om kampen om spaden i sandlådan.

När äppelblommen är som vackrast ska jag sitta under trädet och dricka latte. Njuta av att just jag har haft förmånen att födas i ett land förskonat från krig. Barnbarnen ska vara med mig. Få var sin glass och jag ska ha bekymmer med att torka dem alla runt kletiga glassmunnar. De ska sitta bredvid mig på filten medan jag ber en bön om fred, lycka och välgång.

Amen.

1 kommentar:

  1. Vi som var barn under kalla kriget var nog rädda. Det var Cubakrisen. Det var "Om kriget kommer" i broschyrer och telefonkatalogen. Det var atombombshoten. jag drömde mardrömmar. De vuxna var lika rädda och kunde inte hjälpa oss.

    Nästa generation har i alla fall fått prata om det som var tabu i min barndom.

    SvaraRadera