Summa sidvisningar

söndag 24 januari 2016

Kalas och förhinder


För någon timma sedan åkte de kalasgäster som valde att övernatta hos oss hem till Värmland. Gårdagen blev en lyckad tillställning med många familjemedlemmar och bästisar som samlats för att fira den som är absolut äldst av oss alla.
Jubilaren kände sig nöjd med både uppslutning, föda, presenter och blommor.

Det fanns dock ett glädjesmolk i den av bubbel fyllda bägaren. Vår son passade på, samma dag som den stundande festligheten, att dra på sig en blindtarmsinflammation och ligger nu i skrivandets stund på operationsbordet. Hade han bara hållit sig en enda ynka dag hade även han fått vara med och fira sin pappa. Om det nu är helt nödvändigt att få blindtarmsinflammation så kunde han gott ha väntat en dag.
Men nu genomgick hans syster en bukoperation i måndags så han ville antagligen inte vara sämre än henne. De följdes ju åt gällande varsina tvillingfödslar med endast ett års mellanrum så varför skulle de då inte följas åt med att få magarna uppsprättade på en och samma vecka. Syskon är alltid syskon och vill många gånger efterlikna varandra, säger jag som är ett ensambarn och inte har något syskon att efterlikna.

Nu mera är vi tämligen luttrade gällande sjukhusbesök med diverse krämpor. Min blogg börjar mest likna en sjukjournal med ett spann som sträcker sig från blodförgiftning till infekterad appendix vermiformis.

Våra barns uppväxt har präglats av just blindtarmsinflammation. Det har varit min skräck och fasa att barnen skulle behöva få den bortskuren. Vid varje magåkomma har jag utfört blidtarmsinflammationtestet. Klämt på deras små magar och krävt sanningsenliga svar. Jag tror att jag planterat in en traumatisk känsla för blindtarmsinflammation hos våra barn som eventuellt hängt med dem upp i vuxen ålder.
Dock lät sonen lugn och sansad då han i morse ringde och berättade att efter ett dygns observation på kirurgavdelningen inkopplad i dropp och regelbundna blodprovstagningar beslutades det för operation.

Mina farhågor har därmed blivit bekräftade. Något av barnen skulle en dag råka ut för att få det maskformiga bihanget borttaget. Visserligen dröjde det nästan trettiotvå år innan det blev dags men sanna mina ord så rätt jag har haft hela tiden!

Nu är all kalasmat slut. Resterna uppätna tillika fördelade mellan min mamma, sonsambon och stortvillingarna. I morgon börjar en ny vecka med allt vad det innebär. Alltid lika spännande varje gång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar