söndag 9 oktober 2016

Psaltaren och en liten burk med ingefära


Tacksägelsedagen. Psaltaren kapitel 65. Vers 9-14. Som slutar med "Allt är jubel och sång".
Om så vore, tänker jag mitt i min egen tacksamhet över det liv jag förärats med. Eller tacksamhet över det jag förskonats från, borde jag utbrista mitt i lovsången.

Jag, liksom alla andra, vandrar stundom i jämmerdalen i tron om att aldrig komma därifrån. Men så klarnar det upp och livet tuffar på utan att vi för den skull känner någon större tacksamhet. Det är när vi stöter på orättvisor, lögn, svek, sjukdom, förtal, bilder och filmer tagna direkt från verkliga livet och som smärtsamt berör men som vi personligen inte är inblandade i som vi känner tacksamhet över att inte själva vara drabbade. Det är då vi säger att vi är tacksamma.
Men som sagt, jag känner en tacksamhet över livet även om jag kanske inte tackar så ofta som jag borde

För en stund sedan ringde svärsonen med en undran över vad maken och jag gör den 18 februari 2017. Mig veterligen har vi inget inplanerat, inte heller håller vi med oss så långt framskridna planer. Därför kunde jag lugnt säga att vi kan vara barnvakt åt småtvillingarna och deras storasyster medan föräldrarna åker till Stockholm för att roa sig.
Jag hörde tacksamheten i svärsonens röst när jag avgav mitt löfte.

Februari månad. Det är då som solen efter vinterdvalan börjar visa sig. Kall och klar luft samt oftast ett snöklätt landskap. När hoppet om en vår börjar spira ikapp med de skarpa solstrålarna som ger dagsmeja.
Det är en ynnest att få känna tacksamhet över att vintern härdats ut, då när våren är på gång och jag förhoppningsvis fortfarande hänger med.

Under förmiddagen var maken till Linköping och köpte oss en gräsklippare med uppsamlare. Han förbereder nästa års gräsklippning. Att känna optimism inför framtiden är verkligen något att vara tacksam över.
Medan maken var borta passade jag på att baka en kaka. Det skulle vara ingefära i smeten. Jag letade bland kryddburkarna. Gav nästan upp då jag inte fann någon ingefära, men längst in i lådan fanns en burk med den rätta etiketten.
Tack och lov! utbrast jag i tacksamhet över att inte behöva ge mig iväg till vår lokala matvarubutik.

Kakan blev superb. Jag kokade kaffe och dukade fram på köksbordet, tände ljus och serverade oss förmiddagsfika. Tacksam över att vi är två och att ingen kollision uppstått när maken var ute i söndagstrafiken. Mitt ständiga dilemma. Rädslan över att något ska hända min familj då de är ute på vägarna. Jag vill alltid att de ska höra av sig när de nått sina mål samt när de åter är hemkomna. Annars river oron som en klo i mitt inre. Varje gång känner jag tacksamhet över att färden avlöpt utan missöden.

I tacksamhet sjunger jag med min usla sångröst: Allt är jubel och sång! Trots att världen står i brand och Trump är komplett galen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar