tisdag 17 oktober 2017

En resa till Örebro och den vilda ritten på adrenalinvågen



Efter dryga två timmars arbete lyckades maken befria våra kanelbullar som så sorgesamt blivit inlåsta i vårt förrådsutrymme där extrafrysen befinner sig.
Med fast beslutsamhet gav maken sig på fönstret med hammaren. Meningen bakom detta var att försöka bryta sig in till förrådet fönstervägen men då glasrutan är av gediget material blev det inte ens en antydan till spricka i glaset. Vi förmodar därmed att våra fönster är gjorda av pansarglas.
Därmed sagt blev det till att forcera dörren med såg, kofot och stämjärn. Trägen vinner och bullarna kom väl till pass en dag som denna då grannfrun kom över på förmiddagsfika.

Hon passade då på att beundra min canvastavla som jag beställt utifrån ett egentaget fotografi. Tavlan hämtade jag efter en mycket lång väntan ut idag efter att jag oroligt lyckats spåra tavlans väg från Växjö till Skärblacka.
Eller rättare sagt till Norsholm där den till sist hamnat.
På klockslaget 09.00 befann jag mig utanför ICA Brasken med spårmejlet i näven.
"Tyvärr, ditt paket är felsorterat. Det ska till ICA i Skärblacka så jag har skickat det vidare för en liten stund sedan", sa flickan bakom disken.
Så bra, då vänder jag bilen och åker till vårt eget ICA.
Vilket visade sig vara totalt meningslöst. Mitt tavelpaket hade fortsatt sin färd, denna gång mot Örebro.

Jag red på den högsta vågen av adrenalin. Ilskan visste inga gränser och då PostNord inte var närvarande blev den stackars flickan målet för min vilt galopperande missnöjdhet.
Blek om nosen kilade hon ut på lagret för att se om tavlan påbörjat resan mot Närke. Lika blek kom hon tillbaka med mitt paket i famnen.  Budbilen var aningen försenad och paketet hade därför inte kommit längre än till butikens lagerlokal. Hon höll det i ett krampaktigt grepp och förklarade att hon på inga villkors vis fick lämna ut det eftersom det var ICA Skärblackas uppgift.

Våra ögon möttes. Mina sammetsbruna hade ändrat färg. De var vid detta laget svarta som sot.
En och en halv meter från mig befann sig min hett efterlängtade tavla. Enkom disken fanns mellan oss. Och en vettskrämd butiksbiträde som stammade att om jag skulle få mitt paket måste det först en vända till Örebro innan jag kunde lösa ut det på hemmaplanen.

Istadigt stod jag framför flickan och glodde. Efter en stund förde hon tveksamt skannern mot paketets streckkod. Det blippade till och med näst intill ohörbar röst bad hon om min legitimation.

"Du ser, allt går att lösa. Det är inget att bli så upprörd över", sa jag och tog paketet ur hennes grepp som äntligen mjuknat.

Nu pryder tavlan vår vägg i vardagsrummet. Där passar den mycket bra, om det är både maken och jag helt överens.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar