tisdag 23 januari 2018

En evighetskaka och en död undulat


Jag har blivit ombedd hålla ett föredrag. Ämnet är valfritt och jag har funderat mycket över vad jag ska tala om. Det ska vara lättsamt tillika förnöjsamt. Passa ihop med kaffe och kakor.
Ett kåseri, blev slutsatsen. En berättelser över alla de människor jag mött. Men hur ska jag sortera bland alla som valt att släppa in mig i sina liv?

I hyllan ute i skrivarboden står pärmar i rad. Pärmar med urklipp från alla artiklar jag skrivit sedan snart fyrtio år tillbaka i tiden. Olika människoöden, sorg uppblandat med glädje, förväntningar och framtidsplaner är samlade på ett och samma ställe. Några har jag glömt medan andra fortfarande är levande inom mig.

Så finns alla de människor jag mött i mitt yrke som begravningsentreprenör. Anhöriga, många vars namn och utseende också fallit i glömska. De kommer dock ihåg mig, hon som tog hand om oss och allt omkring begravningen.
Det händer att jag stöter på någon när jag är inne i Norrköping. Vissa kommer fram och hälsar övertygad i sin tro att jag minns. Andra väljer att titta bort. Min gestalt gör sig smärtsamt påmind om det som varit.
Några anhöriga har blivit mina privata vänner.  Som den kvinna vars son omkom i en tragisk olyckshändelse. Vi delar numera varandras tankar, ibland tankar som vi inte vill dela med någon annan. Vi har en osynlig tråd knuten mellan oss, en tråd som är fäst i navet, hennes son.

Ibland tänker jag på den gamla damen som bakat en kaka till sin avlidne make. Hon skickade med kakan som färdkost. Utifall sötsuget på kaka skulle slå till under resans gång in i evigheten. Eller mannen som hade sin undulat i bröstfickan på sin kavaj. Undulaten lika död som ägaren själv.

Mitt anförande kommer inte att handla om döden. Jag ska istället leta bland mina tidningsartiklar och försöka plocka fram det bästa. Kanske vinkla det omöjliga till det möjliga. Människors vilja att publikt dela med sig av sina erfarenheter och strävan efter förändring ger en positiv styrka till andra.

"Du måste alltid tänka positivt", sa en kvinna till mig förra veckan. "Endast genom positivt tänkande går det att förändra det som verkar tröstlös", fortsatte hon.
Det lät allt för enkelt, för mig är det inte den ultimata problemlösningen. Däremot tror jag att gemensamma erfarenheter kan stärka oss. Det vill jag förmedla genom mitt föredrag. Och till hjälp har jag en rik källa att ösa ur tack vare mina väl bevarade tidningspärmar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar