torsdag 24 maj 2018

En uppäten riddare och fniss i salongen


Fortfarande sommar. Sol, värme och torka. Trots att maken ofta saknar tiden som lantbrukare gläds han åt att slippa bekymra sig över nyuppkommen gröda som riskerar att förtäras i brist på vatten.
"Se där, vilket bekymmerslöst liv vi lever", påpekar jag. Fäller upp det nyinköpta parasollet och bjuder på fattiga riddare som tillsammans med fjolårets jordgubbssylt påminner om barndomens mögliga vetebrödsskivor som piffats till i stekpannan. Dock var icke de frasiga riddare vi under förmiddagsfikat avnjöt gjorda på mögligt bröd. Utan av några bortglömda semmelbullar jag hittade i frysen.
Semlornas tid är för denna gången förbi, nu är det istället fattiga riddare som står på agendan.

När jag inte steker dessa delikatesser som jag doppar i en blandning av socker och kanel kör jag grus. Så mycket grus att axlarna på boggiekärran hotar att gå av. Vilket växer ilska hos vår son som står för mottagare av nämnda gruslass. Hans bestämda åsikt är att när det kommer en liten gumma för att hämta grus ska det inte lastas med övervikt. Vilket han ber mig hälsa lastmaskinsföraren i grusgropen vilken enligt vår son gjort bort sig rejält.

Nu tror jag inte att lastmaskinsföraren känner sig tillintetgjord. Han gör enkom sitt jobb oavsett vem som kommer för att hämta grus. Däremot känner säkerligen en kostymklädd herre sig tillintetgjord då över 200 personer inklusive jag bevittnade hans framfart vid Södra skogsägarnas årsstämma under gårdagsförmiddagen.
Pressen blev hänvisad egen plats i De Geerhallen. En plats med god utsikt över de församlade. På främsta raden satt Södras viktigaste personer. Enligt den nya moderna traditionen läppjande på take away-kaffe. Det är då, minuterna innan ordföranden svingar sin klubba och låter pålysa att stämman tar sin början, som den kostymklädde herren gör entré. Utan att uppmärksamma den lilla förargliga upphöjningen där sista trappsteget tar slut.
All aktivitet med kaffedrickande ur pappmuggar avstannar. Blickarna fästes istället på den stilige herren. Vilken vilt flaxande med armarna försökte hålla sig i upprätt ställning. Jag höll krampaktigt i min penna och reporterblock medan alla andra istället höll andan. Med en duns föll mannen ner över benen på den första sittande raden. De trendiga muggarna i papper studsade och kaffefläckarna spred sig över viktiga dokument och dokumentens ägare.
Ordföranden tog ett skutt åt sidan och lyckades hålla sig torr. De övriga hjälptes åt att torka varandras kläder och dokument med servetter. Den stilige herren kravlade sig upp, såg aningen tillskrynklad ut medan jag med min kamera knäppte några bilder för att visa maken på spektaklet vid återkomsten hem.

"Varför i hela fridens namn ska det vara så svårt att hålla sig för skratt", tänkte jag skamset där jag satt och blickade ner över folksamlingen.
"Antagligen för att du själv inte är drabbad", viskade en röst inombords.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar