lördag 4 augusti 2018

Gemensamhetsprojekt och en bestående kärleksgåva


Ibland räcker varken ord eller handling till när förvirringen är total. Då är det skönt när någon annan tar över. Någon med kunskap, mjuka snälla händer och beslutsamhet.
Orosmolnen skingras och allt blir som vanligt. Nästan.
En sista ansträngning och ängsgräset vissnar, släpper taget och faller till marken för omvandling. Likt ängsgräset följer vi rytmen och inget blir riktigt sig likt.
Men ännu finns tid för glädje och skratt. Ännu en liten tid får vi vara tillsammans innan vi som en nattfjäril söker oss till ljuset.

"Mamma", sa vår dotter en dag. "Ska vi göra ett projekt ihop"?
Hjärtat tog ett glädjeskutt. Självklart vill jag det. Som mamma kände jag stolthet i att bli tillfrågad. Jag menar, det finns ju andra att fråga. Men nu ville hon ha mamma med i sitt projekt. Våra kunskaper sammanfogas under ledning av dottern som är projektledare under hela processen.  Något som så småningom leder fram till ett bra slutresultat.

Min mamma och jag är också uppe i ett gemensamt projekt. Ett projekt som pågått under lång tid. Ett projekt som ingen av oss vill delta i. Här finns inget val, vi har ingen bestämmanderätt. Det finns heller inga bestämmelser över hur vi ska agera. Inga regler, delegater eller strukturer att följa.
Till skillnad från dotterns och mitt gemensamhetsprojekt. Vi måste följa vissa mönster om det ska bli något bra av det självvalda projektet.

Det skulle aldrig falla mig in att hoppa av min mammas och mitt projekt. Jag känner dock ingen skyldighet att delta, bara en självklarhet. Men insikten i våra ombytta roller känns, inte besvärande men overklig. Bräckligheten som framträder allt mer och hennes fasta övertygelse om att det är jag som på ett eller annat sätt klarar de situationer som uppstår. Här är det jag som är projektledaren.
Mamma och jag har kommit varandra oerhört nära genom detta sista gemensamma projekt. Hade pappa funnits vid hennes sida eller om jag hade haft syskon skulle troligtvis var och en av oss ha sin bestämda plats i projektet.
När vårt projekt genomförts kommer det att bli tomt. Mycket tomt. Dock kommer jag alltid att känna en oerhörd tacksamhet över det vi skapat tillsammans. Gemenskapen mellan mor och dotter, förtroligheten och de där viktiga samtalen vi borde haft för mycket länge sedan. Ord som blivit sagda innan vi för alltid skiljs åt. Det känns tryggt och mycket fint. En kärleksgåva vi förärat varandra, min mamma och jag.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar