onsdag 1 augusti 2018

Uppslukade ord och en längtan efter återförening


Saknad är som att återvända till ett tomt rum där någon älskad inte längre befinner sig. Idag saknar jag min pappa. Han som just idag såg dagens ljus för 94 år sedan. En ros från vår trädgård, en liten stund på bänken i minneslunden på Skogskyrkogården. Jag är inte mycket för att prata med någon där orden uppslukas av rymden. Ändå gratulerade jag pappa på födelsedagen. Pratade om livet och saknaden efter honom. Kikade lite över axeln i förvissning om att ingen stod och lyssnade.

Jag kan inte längre frammana pappas röst. Inte heller rösten från andra som stått mig nära men som inte längre finns i min närhet. Kanske ett skydd för att minska saknaden? Minnet finns däremot i min hjärna och är för mig inte sammankopplat med att känna saknad eller längtan. Minnen hjälper mig att glädjas över det som varit och ett avstamp till allt det jag vill hinna med medan jag orkar. Som till exempel återuppleva platser som haft stor betydelse i mitt liv. Platser fyllda med minnen av en svunnen tid. Förvisso kan dessa platser skapa ett nostalgiskt vemod med en saknad över åren som springer iväg. Men mest skänker dessa platser mig glädje och tacksamhet över det som varit och det som är nu.

Mamma orkade inte följa med till minneslunden. Värmen och hennes sjukdom tär på krafterna. Jag berättade det för min pappa. Hälsade och sa att hon tänker på honom. Varje dag och varje sekund. Mamma känner en innerlig, tyst och personlig saknad efter honom. Längtar efter en återförening.
Dock bör hon ej sakna och längta törstig. Under morgontimmarna blandade jag hemmagjord vätskeersättning till mamma Spetsade med en aning svartvinbärssaft för den goda smakens skull. Misstänker att hon dricker alldeles för lite i hettan. Det gäller att pyssla om de som står mig nära medan tid är. Vet inte hur länge jag har den förmånen. När som helst kan det självklara bytas ut mot en smärtsam saknad och ett tomrum som aldrig går att fylla.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar