Summa sidvisningar

tisdag 18 december 2018

Härskna mandlar och påtvingat vuxenliv


"Nu kommer du aldrig mer att drabbas av halsont", sa läkaren på Centralsjukhuset i Karlstad och skar ut mina härskna halsmandlar.
Ack, vilken naiv tanke. Visserligen befriades jag, då som 16-åring, från ständigt återkommande halsinfektioner vår och höst. Något som krävde penicillin ur apotekets bruna glasflaska. Jag matades två gånger om året med den illasmakande smörjan från det jag lärde mig gå till den dagen operationen blev ett måste. Benämningen resistensutveckling var ännu inte uppfunnet.

Genom de feberyrsliga dimmorna såg jag läkaren plocka upp sina instrument ur sin stora läkarväska. Han var kallad hem till oss av min mamma. Så var praxis. Läkaren kom till den sjuke istället för tvärt om. Efter den sedvanliga halsbesiktningen och febertagning med kvicksilvertermometern skrev läkaren ut ett recept. Pappa körde in till Kristinehamn och hämtade ut min medicin. Kvällstid genom apotekets nattlucka som öppnades av jourhavande apotekare.

Dagarna som följde hälsade syster Birgit på. Distriktssköterskan med uppdrag att journalföra  händelseutvecklingen och hålla koll på medicinflaskans stadigt sjunkande innehåll. Varje sked åtföljdes av ett glas sockerdricka. Syster Birgit berömde mamma för god omvårdnad och mig för att vara en  beskedlig patient.
Många gånger under många år hjälpte syster Birgit mig genom halsflussens obarmhärtiga plågor. Men den dag då jag som ung vuxen behövde hennes hjälp såg hon på mig med sorgsna ögon. Sa, "tyvärr Carina, det här kan jag inte hjälpa dig med. Det måste du klara av på egen hand".
Syster Birgit med sina mjuka händer och milda utstrålning. Vad jag hatade henne just då!

När jag opererade bort halsmandlarna hade jag lämnat dockskåpslek, dockan Julia och Barbie bakom mig. Jag läste Stephen Spenders böcker om klasskamp. Ville bli kommunist, flytta till Kuba och skörda sockerrör. Jag stod i det avslutande skedet av den mest upproriska delen av tonårstiden. Två år senare tvingades jag alldeles för tidigt in i vuxenlivet. Vilket jag på långa vägar inte var mogen för.
Teven i sjukhusets dagrum visade En dag i vilda västern med bröderna Marx. Jag skrattade högt och det blödde ymnigt ur halsen. Sjuksköterskan i stärkt vit rock greppade min arm. Förmanade, bad mig skratta tyst. Jag störde de andra sjuklingarna på samma avdelning. Sjuksköterskor i stärkta rockar utstrålade auktoritet och jag fann det för gott att lyda.

Det blev inget av med mina kommunistiska drömmar. Stephen Spenders bok hamnade bland gömmorna men halsmandlarna var för alltid borta. Idag har jag väldigt ont i halsen. Det känns som ett öppet sår då jag sväljer. Någon läkare med stor väska och en syster Birgit i släptåg tillhör en förgången tid. Nu får den som är sjuk känna sig lyckligt lottad om primärvården har någon läkare att tillgå. Annars finns det virtuella vårdcentraler med allmänläkare som kan ge digital vård. Något som kostar landstinget miljoner i förlust sägs det på nyheterna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar