Summa sidvisningar

onsdag 17 april 2019

Lusta och en snål kärring


Påsken är helgen som slår alla andra helger. Den är viktig i så många avseenden. Och i år är det dessutom vår. Bara en sån sak ger mig glädjefnatt.
Påsken har för mig legat lite i träda under några år. Men nu har lusten till firandet åter blommat upp. Vi väntar hit barn och barnbarn. Samt min mamma som ännu hänger med. Om än mycket trött och sliten. Det är jobbigt att vänta in den eviga vilan.

Jag har dammat av påskpyntet och plockat in påskliljor där knopparnas hölje äntligen släppt sitt grepp. I min iver och lusta  har jag inför den stundande högtiden till och med klätt upp en liten björk som växer framför vår trappa. I fjädrar och konstgjorda ägg.
Påskgodiset jag inhandlat till barnbarnen är i det närmaste uppätet. Det måste bli en ny resa till affären innan påskafton.

Också maken tycks ha drabbats av påskivern. Förnöjsamt överräckte han en påsen. Fylld med kycklingar, hönor och harar. Gjorda av marsipan. Samt en chokladpåskhare.
"Allt är bara till dig", sa han.
En påse fylld med marsipan och en chokladhare bara till mig! Påskens inledning kan inte bli bättre.
Jag kan skatta mig lycklig som är gift med denne man!

I morgon väntas invasion av påskkärringar. Som också vill ha godis. Förr om åren byttes ett påskbrev ut mot något gott. När jag tänker efter var det väldigt länge sedan jag såg ett traditionellt påskbrev, skapat av barnahänder. Däremot vimlar det av påskkärringar i varierande storlekar.
Av ren nyfikenhet har jag läst mig till att under 1800-talet målades påskbreven med lingonsaft och gulmåra. Med brevet tillhörde en vers och det var viktigt att ingen kunde lista ut vem kreatören tillika avsändaren var. Den mest ambitiöse påskkärringen kunde till och med lägga godis i påskbrevet.
Då var det spännande när den anonyme påskkärringen kom på hemligt besök. Idag känns det mest krävande eftersom besöket förväntar sig belöning i form av smågodis. Något som tenderar att försvinna lika fort som det kommer in i vårt hem. Därför kan påskkärringar inte förvänta sig något hos oss såtillvida de inte drar benen efter sig om de ämnar komma hit. Dessutom är det eventuella kvarvarande godiset reserverat till barnbarnen.

Knackar det på vår dörr tänker jag inte visa upp min påse. Den är bara till mig, vilket maken nogsamt påpekade när han överlämnade den.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar