Summa sidvisningar

söndag 23 juni 2019

En mörklagd tunnel och mammas dejtsamtal


Trauma. Resultatet av en smärtsam upplevelse. Psykiskt eller fysiskt. När telefonen ringde för elva år sedan, den 23 juni och en röst meddelade oss; er dotter ligger svårt skadad på Linköpings Universitetssjukhus. Ni måste omedelbart åka dit. Det var som om vi kastades in i en mörk tunnel. I öppningen fanns ett ljus som silade in och som gav oss en gnutta hopp. Kanske det inte var så farligt trots allt. "Jo, det är allvarligt, skynda er"!

Ett sådant telefonsamtal är varje förälders värsta mardröm. Vi ville inte tro sanningen i påståendet.
Ofta reagerar jag med ett ofattbart lugn när något dramatiskt händer. Till skillnad mot den där vardagsdramatiken som stundom uppträder. Då blir jag hispig, nervöst arg och oresonlig.
Men då, för elva år sedan var jag hysterisk. Nu handlade det om vårt barn som skadats allvarligt i en olycka.
 Från oss till Linköping är det inte speciellt långt men denna gång var vägen oändlig. Till råga på allt tog det stopp i Norsholm. Båtturisterna gled i sakta mak på Göta kanals bruna vatten ovetande om vad som hänt.  Vägbron var uppfälld, stod i givakt för inhemska och utländska båtburna turister.
Jag skrek och grät, öppnade bildörren för att rusa bort till slussvaktarhuset och be dem fälla ner bron.
Maken höll fast mig.  "Slussvaktarhuset är obemannat, vägbron styrs med automatik. Lugna ner dig för all sin dar..."

Vårt barn! Hon låg under värmande filtar på traumaenheten. Vi grät och höll varandras händer. Hon viskade, "mamma, jag har en dejt ikväll".
En dejt? Milde himmel, varför visste jag inte det? Men mammor kan ju inte veta allt vad vuxna döttrar har för sig.
"Du måste ringa honom åt mig".
Jag fick dejtens telefonnummer. Slog numret och väntade på svar.
"Hallå"?
"Ja hej, jag är M:s mamma"
Tystnad.
"Jo jag sa att jag är M:s mamma".
"Okej". Förvåningen och kanske en gnutta misstänksamhet. Gissar att det inte är så ofta mammor ringer när deras döttrar ska ut och träffa en dejt.

Dejten kastade sig på sin cykel och trampade sig fram till sjukhuset. Satt med oss hela natten men när ögonen föll ihop av utmattning på morgonkvisten skickade vi hem honom.
Dejten blev vår dotters fästman, sambo, äkta man och pappa till våra tre barnbarn. Småtvillingarna och deras storasyster. På onsdag fyller småtvillingarna sju år. Börjar i första klass till hösten. Vi har köpt presenter. De ska baka tårta. Kalaset sker hemma hos deras mamma. I slutet av veckan ska de fira hemma hos sin pappa.
Livet blir inte riktigt så som det först var menat. Det finns inga garantier för något. Inte ens om kärlekens eld flammar upp på traumaenheten. Kärlekens eld kan falna och förvandlas till aska. Vår dotters sår är läkta. Invärtes, utvärtes och själsligt. Vilket känns bra för ett mamma-och pappahjärta.
 Av olyckan syns numera några blekta ärr efter slangen som sattes in i sidan då lungan kollapsade vid olyckan.

I morse sa maken när vi vaknade; "Carina, vi kunde ha mist henne idag för elva år sedan".
Ja det var nära att så hade skett och då hade vi fått vandra en tung och svår väg innan vi tagit oss till slutet av den där tunneln...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar