Summa sidvisningar

lördag 17 augusti 2013

En resa med ett telefonsamtal


För tre år sedan gjorde jag och min man en resa, ett litet flygplan tog oss upp till den svenska fjällvärlden. Flygplatsen bestod av en smal landningsbana där det byggts ett litet hus som fungerade som in- och utcheckning, bagageutlämning och för den sugne fanns en kaffeautomat med tillhörande plastmuggar.

Vi hade några oförglömliga dagar där vi fick uppleva fjällen med dess skönhet, dricka direkt ur porlande bäckar och förundras över vidsträckta vyer och vandra tillsammans i tystheten som råder där.

Näst sista dagen fick vi ett telefonsamtal. En trött och sprucken röst berättade att han och hans familj drabbats av en svår och ofattbar sorg.
Efter samtalets slut satt vi tysta på var sin stol och en film spelades upp inför vårt inre. Barn som lekte, kivades, skrattade, grät. Enkla soppmiddagar grannar emellan, födelsedagsfester och fikastunder där teburkar plockades fram och dess arom fyllde våra sinnen. Liv som förändrades, barn som vuxit från små cyklar och leksaker, flytt och kort till jul.

Vi var på resa, den andra familjen hade sin resa framför sig som skulle bli annorlunda än vår. Vänner som kom i strid ström med hälsningar, blommor, kort och ljus. Vänner som skingrades när orden fattades, osäkra och famlande efter närhet.

För några dagar sedan fick jag ett kort meddelande; Livet har kommit tillbaka till oss. När kan vi ses? Vi längtar efter er och saknar er.

Livet har förmågan att komma tillbaka, bara man ger den tid som behövs. Sår kan läkas, ett krus kan gå sönder och lagas. Skarven finns alltid kvar, försvinner aldrig men skaver mindre och mindre, ärren bleknar, finns där som en ständig påminnelse.

Vi borde stanna upp ibland, överväga vissa val vi gör, sortera vad som är viktigt eller inte. Låta ord som är betydelselösa för en själv passera för på så sätt hindra oss från att rubba vårt välbefinnande.

Nu ser jag med stor glädje fram mot ett möte!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar