Summa sidvisningar

söndag 18 augusti 2013

Finlemmad och kanelbulle


Vi stöter på det dagligen, reklamen om hur man bäst får en perfekt smal kropp. Det kan vara tips på pulver och piller, drycker och olika sorters elektriska apparater. Det jag sist blev erbjuden utan att själv efterfråga det, är ett sorts plåster som man placera under fötterna vid sänggående. Under sömnen kommer det fantastiska plåstret att verka och man vaknar smal och smärt.

Själv har jag aldrig haft behov av några undermedel för att vågen ska väga mindre. Jag har alltid varit smal, ja rent av mager. Till bekymmer för andra.
Hårda fingrar som grävt sig in i mina överarmar, suckar och kommentarer.  Stackars barn, äter du inget?
Gråtande beklagade mig, mina föräldrar förklarade tålmodigt att jag var finlemmad, inte mager utan finlemmad.

Under hela min uppväxt hatade jag mina fina lemmar men mest hatade jag alla kommentarer från kvinnor som hatade min fina lemmar mer än jag. För det är uteslutande kvinnor som bekymrat sig över min kroppsvikt. Som barn var det mina lekkamraters mammor, mammor till runda barn.
Mammorna överförde sin avsky till sina telningar och jag lärde mig tidigt att ta till knytnävarna. Jag blev ett magert barn som ofta var inblandad i slagsmål.

Under tonårstiden drack jag grädde, direkt ur glaset, utan resultat. Pappa förklarade att det kom sig av fettförbränningen, jag brände fett duktigt, helt enkelt.

Som vuxen har runda damer fortsatt att klämma och kommentera. Jag har aldrig klämt tillbaka fast jag haft en brinnande lust men jag har varit av den åsikten att var och en ska få ha sin kropp ifred, med eller utan hull.
Men en gång för ett på år sedan klämde jag tillbaka, verbalt.
"Ta du två bullar, du är så mager. Jobbar du för mycket?"
Jag tittade på den tjocka damen, log och tackade. Bet en stor tugga, blinkade och sa leende;
"Nej jag jobbar precis lagom mycket, men jag ser att du jobbar väldigt lite."

Så fyllde jag 50 år och något magiskt hände. Det smög sig på, men till sist märkte jag det. Blusen stramade, dragkjedjan i byxorna kärvade om jag inte tog ett djupt andetag och jag hade fått valkar runt midjan.
Vågens darrande pil rörde sig till min stora glädje sakta men säkert uppåt och min garderob ersattes av kläder i större storlekar. Och ännu större storlekar.

Kommentarerna har upphört och jag inser nu att min benstomme äntligen har vuxit till sig.
Jakten på den perfekta kroppen är över!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar