lördag 30 maj 2015

Stugsittare och fattigpensionär


Nu har till och jag med tappat hoppet om en sommar som aldrig tycks komma. Regnet fullkomligt vräker ner, det slår mot tak och fönsterrutor och jag är hänvisad till att vara en stugsittare. Precis som de flesta av oss.
Det går egentligen ingen större nöd på mig, men det skulle vara bra mycket trevligare om jag kunde få idka trädgårdshäng istället för soffhäng.

Måtte det nu inte regna den 13 juni. Det vore katastrof. Med tanke på att vi har årsmöte i vår vägförening den dagen. Ute på Arnbergs udde. Då vill vi att solen ska stråla från en klarblå himmel. Det är visst nåt bröllop inbokat den dagen också. Ett bröllop som många av oss är med och finansierar. Vill ju ha valuta för pengarna känns det som. Visserligen betalar brudgummens far den privata delen av bröllopet medan staten går in med resterande. Så fasligt dyrt lär det inte bli, endast 6 miljoner kronor. I jämförelse när brudgummens syster stod vid altaret med sin prins. Då slutade notan för festligheterna på 20 miljoner kronor. Ska det vara så ska det vara rejält, inget att knussla med. Jag får hoppas att det är uppehållsväder, att de båda säger JA och att maten smakar bra och är vällagad.

Rejält ska det även vara när Göran Lindblå går i pension, anser Ines Uusman som inte vill ha några fattigpensionärer drällande runt på stadens gator. Hon anser även att det kooperativa bensinbolaget har en god etik där varje medlem får sin röst hörd. Det är bra det. Min pappa handlade alltid kooperativt. Satte en ära i att tillhöra kooperationen och sparade på alla kassakvitton i en stor Gevalia-burk med plastlock. Otaliga är de timmar som mamma och han satt på kvällarna en gång om året och räknade ihop kvitton. Den svarta räknemaskinens vev snurrade och rasslade när pappa frenetiskt drog den runt, runt. Det mumlades och hummades vid köksbordet och ibland svor pappa högt när mamma uppgav fel siffra från kvittot. Det blev till att börja om från början allt medan gatlyktorna utanför fönstret tändes i skymningen. Buntarna med kvitton stoppades i en papperspåse som lämnades in och sedan blev det fest när återbäringen kom.

Pappa hade nog gjort sin röst hörd om han levat och haft hälsan och förståndet i behåll. Jag kan riktigt höra honom och hans utläggningar omkring den i förtid pensionerade kooperativa vd:ns guldkantade pensionspengar. Min pappa som slutade sin livsvandring vid 87 års ålder. Då hade han arbetat sedan han var 12 år fram till sin pensionering och vad jag minns aldrig varit hemma en enda dag från arbetet. Han hade dock inga 65 miljoner på sitt pensionärskonto.

Nu har det visst slutat regna för tillfället. Ska passa på att springa ut från min skrivarbod och in i vårt hus medan det är uppehållsväder. Känner mig lite frusen efter att ha varit ute på ett reportagejobb. Det regnade så våldsamt att jag fick ragga upp några paraplyhållare medan jag fotade det som skulle fotas. I morgon är en ny dag och då vill vi inte ha regn ty då ska vi ut på en dagsutflykt med förning i våra ryggsäckar. Ser jag fram emot.  Det lär även vara Mors dag i morgon. En dag vi firar varje dag då barn och barnbarn är hos oss på besök. Vilket sker ganska ofta vill jag poängtera. Jag behöver således ingen speciell dag för den skull. Nästan varje dag är Mors dag i mitt liv. Är jag innerligt glad över. Vi lever i en värld av krig och katastrofer där mödrar separeras från sina barn varje minut.

2 kommentarer:

  1. När jag var barn räknade vi också ihop kvitton, De samlades i en box, liknande brevlåda, som satt i städskåpet. Minns inte proceduren. Bara att vi satt alla kring köksbordet och sorterade.

    Min pappa gjorde en klassresa. Men släppte aldrig engagemanget. Röstade på "Broderskapsrörelsen", handlade på Konsum, hade försäkringar på Folksam, tankade på IC. Begravde sina föräldrar på Fonus. Så klassade man sig då.

    Det fanns en framtidstro då.

    Tack för ett inlägg som väckte minnen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja nu är det svårt att ha en framtidstro!

      Radera