Det märks att semestern gjort sitt intåg. I staden råder lugnet och tempot är annorlunda än för några veckor sedan. Folk har rest till landet, skärgården, utomlands eller ligger på campingar med sina rullande hus.
Den perfekta semestern är något alla önskar och eftersträvar. Att få vara tillsammans, njuta av ledigheten och hinna med det sociala umgänget som legat på sparlåga i den stressrelaterade vardagen.
För vissa blir semesterveckorna en plåga. Förhoppningarna grusas, närheten tär på humöret och sinnelaget blir surt. Till och med att det finns ett stråk av längtan till de vanliga gängorna mitt i semesterfirandet.
Igår begravdes Lisa. Hon fick ingen sommar för mitt i sommaren stannade tiden för henne. Så ock för hennes mamma, pappa, syster, mormor, morfar, farmor, farfar. För alla som fanns i hennes liv.
Semester och ledig tid som innehåller tusen frågor. Kvar finns nu bara minnen. Uppblandat med vrede, sorg och sömnlösa nätter. Går det att leva på minnen?
Säkert, så småningom. När såren inte längre blöder. När kanterna slutits och läkts. Det kommer att dröja länge. Vid minsta beröring går såren upp igen, vätskar, värker och kliar.
Till sist ramlar sårskorpan av men efterlämnar ett märke som aldrig någonsin bleknar bort.
Vi solar vidare. Stävar efter att bli bruna och sommarfräscha. Äter glass och trär upp smultron på strån. Badar. Klagar att det regnar och blåser. Kryper in under filten och muttrar över vilken usel sommar vi har i år. Solen kommer tillbaka och vi fläker ut oss för att girigt lapa i oss de varma strålarna. Bläddrar i veckotidningar, läser böcker vi aldrig har läst, lyssnar på Spotify och ljudböcker. P1 Sommar och repriser på SVT. Semesternjutning.
Jag bli så rädd. Livet är bräckligt. Som att balansera på en spindeltråd. Den starka tråden kan hastigt ryckas av. Det finns inga garantier för att tråden håller trots att den är vävd av en mästare.
Vi kastar ur oss missnöje och klagar. På och mot varandra. Om allt som fattas oss där vi sitter i den materialistiska smeten och avundas de som har det vi inte har.
Mer. Ge oss mer. I mer ligger lyckan.
I morgon är en annan dag. Vad den dagen bär med sig vet vi inget om. Kanske kommer dagen att bli betydelselös för det vi tar för givet finns inte längre kvar.
Om en liten stund kommer småtvillingarna och deras storasyster. Vi ska spendera dagen och natten tillsammans. På måndag får vi träffa deras kusiner, stortvillingarna. Fem små barn med en oviss framtid. De är glada, arga, ledsna. Sinnesstämningar som växlar i tvära kast. Ännu lyckligt ovetande små barn om faror och katastrofer som kan drabba dem. Drabba oss alla.
När jag ser på barnen blandas kärleken med ängslan. För deras framtid. Tänker även på alla föräldrar som mister ett barn. Syskon som mister ett syskon. Mor-och farföräldrar som mister ett barnbarn. Kompisar som mister en kompis.
Döden behöver inte vara den orsakande faktorn. Det finns andra sätt att mista varandra på. Alla sätt gör dock lika ont.
När såren läkt och sårskorpan ramlat av går det att börja leva igen. Resa sig upp ur avgrundshålet. Klamra sig fast vid kanterna. Tappa taget när kanterna viker men till sist håller det samman. Jordskredet lugnar sig och vi står på fötterna igen. Blickar framåt men håller backspegeln i ett stadigt grepp. Spegeln som för med sig minnen av det som är gott att minnas.
Jag njuter i barnens närvaro. Då motas de sorgliga tankarna bort.
Håller maken i handen när vi ska sova. Känner hans värme. Hör hur han andas (och snarkar ljudligt), vi vaknar tillsammans och varje ny dag är den andra lik. Än så länge...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar