För det mesta är jag ganska så nöjd med mig själv. Men det finns vissa irritationsmoment som jag stör mig på. Att alltid ha så bråttom är ett av dem.
Maken brukar lugna ner mig, allt har sin tid, hetsa inte, ta det lugn, är hans motto. Vilket kan driva mig till vansinne. Han är min motpol med det där lite sävliga och eftertänksamma sätt han har.
Resultaten av min iver brukar ge upphov till varierande resultat i det jag företar mig. Instruktionsböcker till exempel. De ger jag mig aldrig tid att läsa igenom. På sin höjd ögnar jag igenom de fullmatade sidorna men får ändå ingen vetskap om innebörden. Prövar mig fram och tror starkt på min intuition att resultatet blir så lyckat som jag hoppats på.
Småtvillingarnas storasyster bad mig att sticka en kofta till henne. Det är månader sedan hon inkom med begäran och färgkarta. Rosa med vita ränder. Garn inhandlades. Mönster och rätt storlek på stickorna fanns redan i min stickkorg.
Normalt sett är det barnens farmor som sköter om stickor och garn ty hon är en fena på att tillverka tröjor i härliga färger och konstfulla mönster. Själv är jag en enkel stickerska där inget krångel ska vara inblandat i maskorna.
Koftan växte fram i rasande fart. Vid själva monteringen passade inte ärmarna in i de övriga delarna och modet sjönk som en gråsten till havets botten. Frustrerat repade jag upp allt och maken hjälpte till med att veva upp det krulliga garnet till nystan.
Den nya koftan blev perfekt. Om än en aning liten. Eller rättare sagt väldigt mycket för liten till en snart femårig flicka. Jag slet i det hopsydda plagget för att få bättre passform. När jag släppte taget krympte den ihop och blev obevekligen lika liten igen.
Då synade jag stickbeskrivningen lite extra noga och insåg snart att jag stickat en rosa kofta med vita räder till en 6 månaders bebis. Två gånger dessutom.
"Nu klämmer du ur dig en flicka", anmodade jag vår gravida sonsambo. Hon lovade att göra allt vad som står i hennes makt. Även om jag misstänker att hoppet består i ett framfött gossebarn för att få balans i skaran av fyra flickor och en pojke i gänget av barnbarn. Blir det så får han vara klädd i rosa och vitt, det kan inte hjälpas. Inte mig emot. Även pojkar är fina i rosa. Faktiskt.
Idag var det åter dags att hålla uppvisning i mitt hetsiga leverne. Jag ringdes in för att vara behjälplig med att leverera en sak till sonen som han glömt när han åkte till arbetet. Eftersom jag ändå skulle köra sonsambon till staden var jag den mest lämpade för uppgiften. Vilken jag utförde med beröm godkänt. Däremot ingick icke i planerna att med min bil köra ner en stor grön postlåda. Som dessutom färgade av sig på min bil!
"Ta det lugnt, det går säkert bort i tvätten", tänkte jag när jag gasade iväg mot den väntande sonsambon. I backspegeln såg jag sonen. Hur han stod bredvid postlådan och skakade på huvudet.
I sonsambons mage sparkade det vilt under färden till staden. Ett litet barn som i höst får en fin kofta som farmor har stickat. Rosa med vita ränder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar