Summa sidvisningar

måndag 14 augusti 2017

Ansvarstagande flanörer och en tant utan behörighet


Det är bara att sträcka ut armen så får vi genast en unge i handen. En av fördelarna med att ha en hel flock barnbarn. Denna dag blev det stortvillingflickan som fick följa med på en nöjestur tillsammans med mig och sin faster. En stunds tid av personligt värde, inte minst för flickan som inte behövde dela tiden med sin bror och kusinerna.

Vi lånade makens skåpbil ty resans huvudsakliga syfte var att frakta hem uterumsmöbler som vår dotter inhandlat på annan ort. Därmed sagt så fick vi samsas om utrymmet i förarhytten vilket blev en mycket trång om än trivsam resa. Flickebarnet undersökte allt som fanns att undersöka. Tryckte på knappar, pillade på luftintaget, fällde ner och upp solskydden samt studerade sig själv i solskyddens små speglar. Men när hon ryckte i växelspaken sa farmor stopp och belägg med en utförligt utläggning om att den enkom är till för bilens förare.

Glass och fika på hemvägen. Naturligtvis. Vad är en resa värd utan intag av diverse godsaker?!

Det blev en hel del prat under resans gång. Och frågor. Hur luften kommer in i bilens kupé, varför svart asfalt blir grå och hur en airbag fungerar. Vi svarade på spörsmålen med förhoppningar om att det skulle ge lärdom. Barn är vetgiriga och de med erfarenhet är en källa att ösa ur. Därför känner jag mig smått förvirrad när personer som levt ett långt liv ger märkliga budskap till ett litet barn.

Anledningen bakom mina funderingar är den händelse som utspelades då vår dotter och en av småtvillingarna gick en promenad med ledarhunden.
Flickan hittade en urdrucken plastflaska som någon kastat ifrån sig bredvid gångstigen. Barnet tog upp flaskan och gick för att slänga den i tunnan där ansvarstagande flanörer med hund kastar det hunden släppt ifrån sig genom de bakre regionerna.
Genast dök det upp en tant som med myndig stämma påtalade att tunnan var ämnad för hundbajs, inget annat. Nu var jag själv inte närvarande vid händelsen men kan ändå se för mitt inre förvirringen som uppstod hos barnet.
Vår dotter påtalade för damen att det inte är hyfs och fason att kasta flaskor omkring sig i naturen. Av den enkla anledningen hade hennes dotter som uppfostrats i den andan att inte kasta skräp tagit upp flaskan för att slänga den i tunnan.
Tanten stod på sig, inget skräp i tunnan. Inget skräp på marken kontrade vår dotter. Varpå tanten deklamerade att hon inte visste vilket som var värst, en tom plastflaska på marken eller i tunnan ämnad för hundbajs.

Vet inte riktigt hur jag skulle ha mött tantens agerande om jag varit med i händelsens centrum. Möjligtvis hade jag fiskat upp flaskan ur tunnan och gett den till tanten med orden: Ta hand om den du så blir den omhändertagen på rätt sätt av en mogen människa som vet att uppföra sig.

Som avslutning bör nämnas att det står ingenstans att läsa i regelverket för nyttjande av hundbajstunnor att det råder något förbud om att kasta annat är hundbajs i tunnan.

Och försök inte läxa upp våra barnbarn hur vi hanterar våra sopor. De är nämligen Miljöspanare med behörighet!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar