Summa sidvisningar

torsdag 17 augusti 2017

Svarta grenar och barndomsminnen


Sömndrucken reste jag mig från min säng. Hela rummet snurrade och jag for huvudstupa in bland våra böcker som är placerade i bokhyllan längst med långväggen i vårt sovrum.
Maken stirrade förfärad på mig allt medan min hjärna åkte karusell.

Under hela gårdagen svajade golven allt medan hjärnan skvalpade fram och tillbaka inuti huvudskålens rundade form.  De tankar som jag kunde sortera var hotfulla.
"Stress", sa maken. "Du måste lugna ner dig en smula".

Svarta grenar skymde sikten. Likt elaka fingrar som ville krafsa djupt ner i köttet. Komma åt känsliga punkter för att trigga igång något jag för länge sedan lämnat. Återuppväcka sjukdomen som ligger och lurar. Beredd att överta makten.

Olyckligt att det skulle ske precis nu. Då svågern och svägerskan från Frankrike var på besök. Men gemensamma och enskilda minnen samt brödernas barndomsminnen plockades fram vid middagsbordet vilket lockade till glada skratt. Höll yrseln en aningen på avstånd. Åtminstone då jag befann mig i sittande läge.

Efter frukost var det dags för avsked. Men ord som lovade att vi ses igen nästa år. Storebror och lillebror. Båda liknar de varandra med stråk av sina föräldrar.

Idag har jag blivit omhändertagen. Lugnad. Och yrseln är på upphällning. De svarta spretande grenarna håller på att vika hädan och släpper fram ljuset. Den klarblå himlen där en och annan oregelbunden molntapp svävar förbi. I vilstolen har jag lagat bekvämt tillbakalutad och stirrat upp i det blå allt medan Katarina Ewerlöf har läst för mig ur Majgull Axelssons bok Ditt liv och mitt.

Den som en gång som drabbats av utmattningssyndrom befinner sig alltid i riskzonen. Det är dock allt för lätt att det faller i glömska. Kanske är det bra att sjukdomen ibland gör sig påmind. Påtalar att nu är det dags att lägga i bromsen.
Den sjukdom som ständigt ger mig dåligt samvete.  Till skillnad från om det hade varit ett gallstensanfall, ett brutet ben, blindtarmsinflammation eller ryggvärk. Krämpor som inte skadar någon annan på samma sätt.
Min latenta sjukdom ger min make otroligt ledsna och bekymrade ögon. Eller rättare sagt, rädda ögon. Trots att det är sjutton år sedan den drabbade mig och min familj med full kraft så sitter den kvar under huden som en ständig påminnelse om att vi ska vara aktsamma om varandra och det liv vi lever.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar