fredag 27 april 2018

Bejaka livet och den långa väntan


Vi ser ut genom fönstret medan vi tuggar i oss vår frukostmacka. Sippar på kaffe och te och skalar våra ägg. En ensam svan glider fram över vikens vatten och klyver vattenytan med sitt huvud. Halva kroppen försvinner och jag föreställer mig hur näbben söker över botten efter något att beta.
Den andra hälften glider upp bredvid sin partner. Jag undrar hur länge de levt tillsammans. Svanar sägs leva och vara varandra trogna livet ut.

"Bejaka livet och inte döden", sa doktor Nikolaos och tittade på min mamma och mig. "Lev varje dag och försök att njuta", fortsatte han.
Vi satt vid mammas köksbord. Doktorn, hans medhjälpare, mamma och jag. Mamma vårdas nu i sitt hem. Den svenska sjukvården när den fungerar som allra bäst. Till skillnad mot vår vårdcentral där det råder personalbrist. I undersökningsrummen dukas diverse instrument upp åt patienterna som får egenvårda sig själv efter bästa förmåga och därefter lämna resultatrapport i receptionen. Jag hoppas verkligen att jag inte drabbas av någon sårskada som bör sys ihop ty jag är helt kass på att hantera nål och tråd.

Doktor Niko frågade om mamma är rädd. Om hon har ångest och oro. Hon skakade på huvudet. Varken det ena eller det andra. "Bra, då höjer vi morfindosen ett snäpp". Då såg mamma orolig ut. Hon vill inte bli någon morfinist vid livet slut. Eller dö av en överdos. Niko skrattade. "Vi tänker inte ta livet av dig, inte heller få dig att bli beroende". Mammas oro övergick i ett lugn.

Men för första gången sedan hennes resta tog sin början kan jag skönja ett missmod hos henne. Den råa humorn över tillståndet har dragit sig tillbaka en aning. Att sitta i ett väntrum och vänta på att bli uppropad kan kännas tröstlöst. När de slitna och tummade veckomagasinen, där någon helt fräckt ryckt ur en sida med beskrivning hur en god måltid ska tillagas, är färdiglästa för länge sedan kan väntan kännas mycket lång. Mammas glädje är numera att sitta ute på sin altan där maken och jag ställt i ordning utemöblerna. Där sitter hon och tittar på sina barnbarnsbarn som leker på gräsmattan utanför deras radhus som ligger mitt emot min mammas radhus. Mamma ger mig rapport om mina barnbarns förehavande.

Jag hjälper min mamma så mycket jag kan och förmår. Är det praktiskt jobbigt? Svar nej. Är det känslomässigt jobbigt? Svar ja. Att se sina föräldrar sakta brytas ner är fasansfullt. Dessutom har mamma släppt in mig i det allra mest privata. Jag har total insyn i hennes liv vilket jag måste bemöta med stor respekt och varsamhet. Det finns inte längre några gränser som säger hit men inte längre.

"Du vet Carina, pappa väntar på mig. Tänk på det och var inte ledsen", säger mamma och stryker med en mycket tunn hand över min kind.
Jag tänker på det, på pappas otålighet då han och mamma skulle någonstans. "Rappa på ôm du ska mä. Vad du knôvvlar och môrslar", sa han alltid.

Precis som svanarna på sjön utanför vårt fönster levde mamma och pappa trofast med varandra i över femtio år. Om några månader, ett halvår, ett år eller mer är de återförenade. Jag kan förstå om väntan för dem båda känns mycket lång.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar